Ensam

"Ensam är stark. 

Nähää, du flicka lilla,

ensam är ensam och i 

längden blir det väldigt tråkigt."

(fritt ihågkommen från en replik av Gustav Sjögren, maskinmästare på Freja)

Det finns så mycket intressant man kan diskutera och vad man än diskuterar så kan man vara säker om att det enda man är helt överens om är att det finns väldigt många olika sätt att göra saker på. Allt som oftast så kommer det i grupper upp diskussionen om ensam/ensamhet och hur människor upplever detta. Vissa klarar inte av ensamhet överhuvudtaget samtidigt som självvald ensamhet kan vara väldigt skönt ibland. Ofta när det handlar om ensamhet så blir det prat om att äta ute ensam. De flesta kan faktiskt inte äta ute ensamma om de då inte orkar laga mat själva så kan de flesta eventuellt tänka sig att handla hem mat men absolut inte äta ute på restaurang själva inte.
Jag kan säga att jag inte skulle äta på vilken restaurang som helst men det har nog hänt att jag har ätit ute utan sällskap och även suttit på "fika".

Ett annat diskussionsämne brukar vara huruvida människor tycker att man kan dricka alkohol då man är själv. De flesta tycker faktiskt inte det är ok att sitta och dricka själva, även här är jag nog lite kärringen mot strömmen. Inte så att jag sitter hemma och småsuper hela tiden men ibland så kan det vara trevligt att ta ett glas rött eller något annat.
Jag både dricker och äter själv ibland, om jag inte gjorde det hade jag både hungrat och törstat ihjäl vid det här laget!

Jag tror på att det är bra att göra det som känns rätt så länge man inte sårar eller förstör för någon annan. Jag tror dock att det är viktigt att träna lite på att vara ensam då och då så att det inte kommer som en chock mitt i allt. Sedan finns det stunder då ensamhet är så skönt och man kan njuta av det men i det stora hela har väl de flesta av oss ett behov att dela våra liv med någon annan. Det krävs styrka för att våga vara ensam och jag tror också att det tar tid och träning att öva in ett gillande av ensamhet.

Här är det antagligen samhället och biologin också en påverkan men samtidigt så dyker det upp undersökningar idag som tyder på att allt fler människor väljer att leva ensamma så är vi idag mitt i en förändring av den hittills ganska så stillastående evolutionen. Hittills har man behövt varandras stöd för att klara sig i samhället. Idag ger tekniken oss möjlighet till så mycket nytt och stora förändringar kommer vi säkert att se framöver. Vi klarar oss mer och mer själva och det vi inte kan göra själva kan vi alltid köpa. Men kommer mänskligheten någonsin att vara ämnade till att leva ensamma och hur länge skulle vi klara oss på en öde ö utan att bli totalt galna.

Jag älskar att sitt  och filosofera så här! Man kan se saker på så många olika sätt och att diskutera utveckling och förändring och olika ämnen är intressant tycker jag. Det som ibland kan oroa mig lite är att vi människor lever så i nuet. Det som fungerar bra idag startar man bara utan att egentligen tänka vidare på vilken påverkan det eventuellt har på framtiden.

En dag kommer jag att pröva på total ensamhet på något sätt men den dagen den sorgen!
Jag hittade en låt först via spotify och sedan hittade jag den på youtube.

Ensamvargen av Glesbygd´n.

21.10.1999 del 4

Jag minns dig som att du var duktig på allt. Du ville alla väl och satte alla andra i första hand. Det är klart att du hade dina dåliga sidor också men de var jag för ung för att kunna se. För mig var du bara fammo som inte kunde göra något fel. Det känns skönt att kunna minnas dig så även om jag idag känner en saknad av att känna kvinnan och historien bakom min denna för mig fantastiska fammo.
Idag älskar jag att prata med dina vänner för de kan berätta så mycket om dig för mig, saker som jag aldrig visste om dig. Men en sak vet jag om dig som jag inte kommer nämna här. En sak som jag tror att inte många vet, för jag tror att du inte ville att andra skulle veta det och jag skulle antagligen aldrig heller ha vetat något om inte jag kommit på det i misstag.

Det finns hur många minnen som helst och de flesta är goda men jag har också minnen jag skäms över. Det var mot dig jag visade min första tonårs trots och den sista sommaren du levde fanns det perioder som jag var vidrig mot dig. Detta skäms jag för nu men samtidigt tänker jag att du var tryggheten. Jag vågade trotsa dig för jag visste att du alltid skulle finnas där. Men så en dag fanns du inte där mera och jag var tvungen att växa upp och ta egna beslut.
Efteråt har jag dock tänkt att du fanns där så pass länge så att du hann så ett frö i mitt hjärta. ett frö som hjälper mig att hitta rätt här i livet. Det är inte alltid jag lyssnar till det men då jag tar mig tid och sätter mig ner och lyssnar till mitt inre så vet jag att du är där och fortfarande hjälper mig att ta de rätta besluten och detta på grund av den påverkan du hade på mig så länge du levde.

Det gick en lång tid efter din död som vi, dina närmaste, inte pratade om dig. Jag antar att det gjorde för ont men ju mer åren går desto mer har jag i alla fall börjat prata om dig och just nu idag kände jag att jag behövde skriva ner hur jag känner och vad jag minns av dig för en del av mig är rädd för att jag ska glömma alla minnen. Jag hade förstås kunnat skriva det här i min egen dagbok men samtidigt tänker jag att jag vill dela med alla, som bara vill läsa, hurudan du var.

Just nu sitter jag här och gråter samtidigt som jag skriver (jag gråter ju för allt och inget) och texten blir suddig och vissa stunder har jag svårt att läsa vad jag skriver. Jag hoppas att denna text kan ge er andra samma fina känsla av lugn som jag känner i samma stund som jag sitter här och skriver nu.
Jag sitter också här i skrivandets stund och dricker en Gin & tonic. Det är något jag vet att du inte skulle gilla och du har dina skäl till det. Jag tror inte att jag någonsin såg dig dricka alkohol och jag förstår varför och jag kan lova dig att jag har koll på det blir inte fler än två.
Det finns stunder jag är rädd för att misslyckas men samtidigt så vågar jag leva. Jag känner att om jag så bara till hälften kan bli som ditt starkaste du så kommer jag att klara mig långt.
Du är en av mina första förebilder och du fattas mig samtidigt som du alltid kommer att finnas hos mig och alla andra som du älskade.
Tack för att du var du. Du fattas mig!

21.10.1999 del 3

Jag kommer ihåg hur vi planterade blomsterlökar (försökte här skriva "blomlökar" men det verkar inte vara något riktigt ord på svenska svenska så jag antar att det bara är Ekenäsiskt slang). Jag kommer ihåg hur du om våren gillade tulpaner, speciellt de tvåfärgade, röd/gula tulpanerna. Jag köper varje vår tulpaner i mängder och tänker varje gång på dig!
På tal om blommor så kommer jag ihåg hur jag hos dig lagade "servettblommor". Jag använde olika servetter och och lagade blommor och du sparade dem i en vas högt uppe på ett skåp så att ingen annan skulle söndra dem.

Jag kommer ihåg en gång om det var till min födelsedag eller om det var till min namnsdag är jag inte säker men i alla fall så hade du önskat en låt för mig i radioprogrammet "En gåva i toner".
Du var med i ett syjunta gäng och varje gång ni skulle träffas hemma hos dig så bad jag om att få sova över hos dig så att jag kunde få vara med på syjuntan. Jag älskade att sitta med och pyssla lite men mest av allt älskade jag uppmärksamheten jag fick av er alla och den där ljuvliga känslan av att bara få vara med. I år slutade syjunta gruppen med sina träffar efter 47 år av träffar varje höst, vinter och vår. Allt har sitt slut, allt har sin tid. Jag kommer ihåg hur du lärde mig sticka sockor och hur du funderade på hur du skulle lära mig eftersom du var högerhänt och jag vänsterhänt. Jag lärde mig sticka som en högerhänt även om jag ofta stickade för löst.

Jag minns att jag upplevde att du var rädd för allting. Du var alltid rädd för att det skulle hända oss något. Om man var på stranden med dig skulle man vara försiktigt så att man inte halkade på berget då det blev vått, man fick inte hopa från berget med huvudet före. Helst av allt skulle man inte hoppa alls men måste man hoppa så var det med fötterna först som gällde. När vi var ut och cyklade så fick man inte köra för långt in på vägen ifall det skulle komma bilar och då jag cyklade långt ut på kanten, utanför den målade linjen då var du istället rädd för att man skulle vingla ner i diket. Det kan inte ha varit lätt att vara farmor. Jag kommer ihåg hur du och fafa tog med mig och brorsan på resor till Sverige och hälsade på era syskon. Jag älskade det men man skulle alltid vara försiktig så att inget farligt hände.

Hur många teckningar och handarbeten jag lagade till dig kan jag inte komma ihåg men många var det och du tog emot varje sak med samma glädje och värme även om du säkert hade minst hundra sedan tidigare.
Jag kommer ihåg dina bullar. Ingen bakade bullar som du; smörögon, kanelbullar eller vanliga runda bullar. Det var ingen skillnad alla sorter var lika goda och speciellt till din hemlagade vinbärssaft.
Jag älskade också speciellt din maletköttsås, (för er svenska svenskar köttfärssås, skulle jag tro) du gjorde såsen speciell för du räv ner morötter i såsen och såsen fick en sådan där speciell färg. Ingen kunde göra maletköttsås som du. Ännu idag är maletköttsås och spagetti min absoluta favorit bland husmanskost även om det är min mammas lagade sås och den är helt annorlunda.

Lasse Berghagen är en som får mig att tänka på fammo. Jag kommer ihåg att det fanns en cd i Österby hemma hos fammo & fafa och den lyssnade vi ofta på.

21.10.1999 del 2/ part 2

Down for enlish version.

Sakta men säkert hittar man tillbaka till livet igen. Mitt i allt känner man glädje igen, man kan skratta på riktigt och man kan se en fortsättning. En fortsättning som är självklar men ändå inte. Saknaden kommer alltid att finnas där även om många minnen blir bara starkare med åren.
Jag kommer ihåg att du vågade alltid ställa den där obekväma frågan, du nöjde dig inte med ett kort svar om att allting var bra när det egentligen inte var det. Det gick inte att dölja något för dig för du såg rakt igenom mig, så kändes det i alla fall.

Jag kommer aldrig att glömma alla de gånger jag var i skobutiken med dig. Jag fick plocka och fixa med skorna. Varje gång jag idag träffar på dina gamla arbetskamrater så tänker jag med värme på de gångerna. Jag minns hur du under den sista höst du levde övade på hur du skulle skriva € (euro) istället för mk (mark) för att du inte skulle skriva fel i butiken. Du behövde aldrig skriva € på riktigt för du levde inte till den dag då Finland övergick till euron.
Jag kommer ihåg alla spel vi spelade. Yazty och sättet du och fafa räknade på och som jag också lärde mig räkna på. Ingen av mina kompisar räknar så och en del har till och med protesterat för att jag fuskat då jag försökt skriva -2 istället för 4 på tvåorna! Jag kommer ihåg alla kortspel vi spelade, på något vis minns jag det som att jag ofta vann över dig och fafa. Jag undrar om det kan vara så att ni lät mig och min bror vinna med flit. Jag kommer ihåg alla fredagskvällar med "Speden pelit" och bastu och gångerna då jag kom ner till butiken för att åka med dig via Formis och köpa de där semlorna (för er svenskar behövs här en förklaring, det är nämligen så att på finlandssvenska säger man semla för fralla) och lördagskorv till dem som vi skulle ha efter bastun. Jag komer ihåg hur jag åt dessa semlor med mycket smör och lördagskorv efter bastun. Till detta drack jag silverte, varmt vatten med mjölk och mycket socker.

Jag kommer också ihåg fredagskvällarna då jag åka ut med mamma, pappa och brorsan och vi handlade i gamla Säästöpörssi (ni vet kanske! Det där röda tegelhuset vid Norra hamnen) och hur jag alltid köpte Sheba kattmat till Snutte. Jag kommer ihåg hur du påstod att han kunde säga "mamma" då han jamade.Jag kommer ihåg hur du alltid hade planscher på väggen bakom kökssoffan. På en av planscherna var satt de tre kattungar i blomkrukor och ibland pratade du med de där katterna. Jag kommer ihåg att jag fått en kalender av mamma där hon bokfört mitt liv något så när under ett år och i denna kalender har jag kunnat räkna mig till att jag  sov över hos dig och fafa minst en gång ibland två gånger per vecka allt som allt 30 veckor av årets alla 52 veckor. En gång då jag skulle sova över hos er kommer jag ihåg att när jag skulle gå och lägga mig fick dödsångest (jag hade det alltid då som då när jag var lite och jag började tänka hur alla mina saker skulle finnas kvar men jag skulle inte finnas mer). Jag grät hysteriskt och ni fick ringa efter mamma och pappa som kom och hämtade hem mig men jag kommer också ihåg att för det mesta så sov jag över utan problem. Ibland fick jag sova mellan dig och fafa men då min lillebror var med så var jag tvungen att sova i lekrummet i den utdragbara soffan och det var orsaken till att jag oftast inte ville att lillbrorsan också skulle sova kvar. Jag förstår inte hur ni och framför allt du fammo hade så mycket tid för mig. Förutom mig fanns min bror och fem andra barnbarn som senare utökades till tre till. Jag kommer ihåg att jag senare har tänkt att även om det var just och just så han du i alla fall träffa alla dina barnbarn, även om det yngsta barnbarn endast var några veckor gammalt då du dog. Många gånger har jag känt mig skyldig men ändå tänkt att jag är lycklig för att vara en av de äldre barnbarnen så att jag kan ha alla dessa minnen av dig.

Jag har många gånger undrat hur du hann med allting. Du hann med oss barnbarn, du hann jobba och lediga dagar åkte du ofta hem till Kimito för att hjälpa dina föräldrar. Jag kommer ihåg dina föräldrar Vappu och Viktor. Jag kommer ihåg att jag inte vågade prata med Vappu för att hon bara pratade finska och jag kommer ihåg hennes lena och mjuka händer och öron faktiskt. Jag älskade att sitta och hålla Vappu i handen även om jag inte vågade prata med henne. Jag kommer ihåg hur Viktor älskade att sjung och hur han bara så där kunde hitta på en sång för en. Jag kommer ihåg att du berättade att han alltid tyckt att jag hade så stora och glada ögon. Jag kommer ihåg att Viktor hade spelat in sånger han sjöng på ett kassettband och som du hade hemma i Österby och som vi lyssnade på då och då.
Jag kommer ihåg hur vi i bilen mellan Ekenäs och Kimito hade "biltävling". Biltävlingen gick ut på att var och en skulle välja en färg och sedan skulle vi kolla bilarna som kom emot oss och den som fick ihop flest bilar med rätt färg vann.

Jag kommer ihåg hur du ibland försökte läsa tidningen utan glasögon och hur du fick ha armarna utsträckta så långt det gick för att kunna läsa texten. Jag kommer ihåg hur du kastade tidningen om du råkade se en bild på en orm i tidningen. Du var livrädd för ormar och vi barnbarn älskade det. Om vi barnbarn tittade på tv hos er och såg Tarzan eller något annat program innehållande ormar så ropade vi alltid på dig så att du skulle komma och titta och varje gång skrek du till och vi skrattade som bara den. Jag kommer ihåg när du en gång berättade om då du varit i skogen och plockat bär och du sett något röra sig i gräset bredvid dig. Du såg en orm och steg upp och sprang iväg och lämnade ämbar och bär kvar i skogen.

Slowly you find the path back to life. Suddenly you feel joy again and you start laughing again and you can see that life will continue though it never be the same. You always keep on missing her but that feeling as well will be different.
I will always remember the safety I felt because of you. I remember all the small things and the big things, the memories will always stay with me and at the same time I´m afraid that I one day will forget so that´s why I today is writing this down. I´m writing down all the memoris I can remember and in swedish this will continue in two more parts so that everyone else that knew my granny also can read about her but the english version will end after this part.

I can only say that my granny did plant a seed in me that grows within me and makes me stronger and helps me make the right decisions and I know this I just have to remember to listen to that inner voice.
Today I love talking ta others about my grandmother so that I can find out more about the women behind my grandmother. Cause when I was young I didn´t think about my grandmother as anything else then my grandmoter but the older I get the more interested I get to find out more about my granny.
She is always going to be a rolemodel to me and I wish I can live up to her and my expectations.
I always kep a part of her within me.

21.10.1999 del 1/part 1

Down for english version.

En av de värsta dagarna i mitt liv. Dagen då min fammo dog. Det är nu 14 år sedan.
Jag kan fortfarande idag inte tänka på detta utan att jag börjar gråta. Det är fortfarande ofattbart att du inte mera finns i denna värld, att jag inte kan fråga dig om råd (även om jag varje gång jag ska ta ett större eller viktigare beslut tänker "vad skulle fammo ha tyckt") och konstigt nog så känner jag inuti mig själv precis vad du skulle svara. Samtidigt skulle jag vilja ha ett konkret svar på vad du anser om de beslut jag gjort och om hur mitt liv ser ut idag.

Den här story börjar egentligen från kvällen innan. Jag pratade med dig i telefon och jag kommer ihåg att jag tänkte " Vad trött hon låter". Jag sa det till och med till dig men du bortförklarade allt med att du just hade diskat. Jag kände av en underlig känsla någonstans långt inom mig, en känsla jag aldrig tidigare känt. Vi pratade klart och vi bestämde att jag följande dag efter skolan skulle träffa dig utanför skobutiken du jobbade i (du hade ledig dag men du skulle köpa nya vinterskor till mig).
Det var ganska sent på kvällen men efter att jag hade pratat med dig kommer jag ihåg att jag tänkte "Om jag skulle ringa henne igen och fråga om jag får åka ut till henne och fafa och sova över" men jag ringde aldrig.
Följande dag cyklade jag till skolan. Jag kommer ihåg att jag reagerade på att din bil stod parkerad utanför simhallen (simhallen som ligger precis bredvid högstadieskolan). Jag kommer ihåg att jag tänkte "ska jag stanna och skriva ett meddelande till henne". Som vanligt var jag i sista minuten och jag tänkte " äh, jag träffar henne senare idag", men det gjorde jag inte.

Efter att jag slutade skolan cyklade jag iväg till skoaffären där vi skulle träffas. Jag var där innan dig. Jag kommer ihåg att jag tänkte " jag väntar utanför butiken". Jag cyklade runt lite och kände den där underliga känslan igen. För det första brukade jag sällan vara före dig då vi bestämt en träff och om jag mot förmodan skulle ha varit före dig så hade jag gått in i butiken och väntat på dig. Det gjorde jag inte denna gång. Jag stod utanför och väntade och den där känslan av oro långt innanför mig blev bara starkare. Efter en stund kom min pappas sambo och min lillebror gående ner för gatan där jag stod och väntade. De hälsade och gick förbi mig men längre ner på gatan hade de träff med hennes syster och tillsammans kom de tillbaka till mig och berättade för mig att "fammo är död". Hon dog av att stora blodpulsådern brast vid lunchtid". Hon var endast 58 år.

Mitt liv rasade. Jag tänkte det här kan inte vara sant. Jag var totalt krossad samtidigt som jag inte kände något alls. Jag kommer ihåg att begravningen var ganska snabbt efter. Jag kommer ihåg att det var massor med människor. Jag hade velat göra något på begravningen för att hedra dig, ta farväl av dig och jag kommer ihåg att jag tänkte att det var då synd att jag inte någonsin lärde mig spela något instrument och att jag inte kunde sjunga. Jag inser dock idag att jag som ändå gråter för allt antagligen inte hade klarat av att göra något. Samtidigt var jag totalt öm i hela kroppen och jag kommer ihåg att jag grät för att alla andra grät. Mina tårar kom ett halvår senare, så länge tog det för mig att förstå att du var borta. Det fanns dagar som jag ville ringa dig, dagar som jag faktiskt ringde dig men då jag slagit numret och det bara fortsatte tuta tills det blev upptaget och ingen svarade då först slog det mig att "du lever ju inte mera".

En låt som jag tycker passar till viss del på grund av orden
och till viss del för hur den får mig att känna.

14 years ago this day was one of the worst days in my life.
It was the day my granny died. Still today I can´t think about it without starting to cry. I still can´t believe she isn´t here in my life, that I can´t ask you for advice and still every time when I´m supposed to make a big decision I still think "what would granny have done".
I talked on the phone to granny the evening before and we decided to meet the next day in the shoeshop she was working in because she was going to buy me new wintershoes. I remember thinking that she sounded tired and I said it to her as well. She made an excuse about just finishing the dishes.
Later that night I thought I´d love to go to her and granddad over night but I didn´t call her back.
Next morning I saw grannys car outside the swimminghall on my way to school. I thought I´ll write here a note but I didn´t cause I thought I´ll see here this afternoon but I didn´t. After school I went to the shoeshop were she worked and I did find out that she was dead. She had died the same day around lunchtime. She was only 58 years.

My world was broken in peaces. I couldn´t understand what had happened. The funeral was only one week later. I don´t remember much from that just that there were a lot of people and everyone was crying. I cried cause everone else cried and I remember thinking that I would have wanted to be able to play an instrument or sing a song or something like that to honour her memory but I can´t play any instruments and I can´t sing and to tell the truth I had not been able to do anything cause I´d just end up crying. My real tears came half a year later so long it took for mi to understand that my grandmother was dead. Somethims I called her and it was only when there were no answer that I remembered  that she was never again going to pick up that phone.

Officiellt utnämnd till arbetsnarkoman (av mig själv)

Det är väldigt många människor som är oroliga för att jag jobbar för mycket och i vanliga fall jobbar jag nog väldigt mycket! Jag älskar att jobba och det hjälper mig att få ordning och stabilitet i livet.
Jag kan nog också definitivt ha ledigt och då kan jag slappa eller göra något annat men för att inte bli totalt förslappad eller galen så behöver jag ett jobb!
Just nu är jag inne i en period av mitt liv som jag har haft den längsta ledigheten sedan jag tog steget in i arbetslivet och det kan jag säga er att det är tur att jag vet att det är ett slut på denna ledighet också. Jag har under denna ledighet insett att det finns en mycket större risk att jag skulle braka och bli totalt galen om jag skulle bli långtidsarbetslös än om jag skulle fortsätta och jobba som en galning.

Nu har jag varit ledig sedan första september, har dock jobbat lite extra då och då och var två veckor i Finland också men efter att jag kom tillbaka till Örebro så har jag inte fått mycket gjort! Turligt nog så behövde de mig på jobbet under slutet av förra veckan så jag jobbade på.
Underligt nog så bara jag har ett jobb att ta mig till så är det ingen skillnad hur lite jag sover men jag orkar i alla fall upp och får mera gjort än då jag är ledig.
De lediga dagarna blir det ingenting gjort. Jag sover runt hela dygnet men kan vara vaken halva nätterna och sova lika väl på dagarna. Samtidigt med att jag sover väldigt oregelbundet så har jag dessutom gått med i Netflix (för de som inte vet vad det är så kan jag kort förklara att det är en sida på internet var man kan titta på en massa olika serier och filmer) och jag är fast. Jag tittar på det ena och på det andra närhelst jag inte sover.
Det första jag tittade på dock var Prime Suspect en kriminalserie med Helen Mirren i huvudrollen och hon är polis som utreder mordfall. Hon är totalt fokuserad på sitt jobb och serien pågår i många år och i sista avsnitten är Helen Mirrens rollfigur en ensam kvinna som gett sitt jobb och sin karriär allting och nu är hon snart tvungen att gå i pension och vad ska det då bli av hennes liv.
Medan jag tittade på det sista avsnittet så tänkte jag att om jag inte aktar mig så slutar jag väl upp som den rollfigurens karaktär. Halvt nedsupen och ensam.

Men samtidigt så jobbar jag just nu endast då jag själv vill jobba och nu i helgen var jag faktiskt erbjuden jobb men jag tackade nej. Jag hade faktiskt inget direkt inplanerat men för första gången under tiden här i Örebro så kände jag mig utnyttjad. Jag har fått så många erbjudanden om extra jobb den sista tiden och jag förstår det för det är många som är sjukskrivna och även om det ska vara tillräckligt anställda så finns det inte tillräckligt för att täcka sjukskrivningarna. Men nu tänkte jag att om de inte kan erbjuda mig något riktigt och då det inte kändes bra för mig att gå in och jobba denna helg så tackade jag nej. Så ni ser, jag kan säga nej när jag faktiskt inte vill något. Det är bara det att jag oftast inte vill säga nej. Jag tycker inte om att säga nej bara för att säga nej men jag kan säga nej när saker och ting inte känns rätt för mig. Jag är väl lite extra känslig just nu på grund av att jag har PMS och så kan det vara fullmånen som påverkar mig åtminstone kan jag säga att något är det som påverkar känslorna och sömnen just nu. Är det inte månen så är det något annat för förra natten sov jag knappt något alls och nu sitter jag här igen i natt men för att bevisa att det inte bara är jag som har galna idéer så kan jag säga att det var minst två andra av mina före detta kolleger som inte heller hade sovit förra natten.

Ha det gott kära ni!

Trehörningen

Den första Trehörning, tror vi!

 De finns en risk att ni som har facebook har sett dessa foton redan men det finns de som inte har facebook och som ändå läser min blogg, tror jag i alla fall! Dessutom så kan ni som har facebook få en liten story till bilderna här!

 Det var en kall dag i början av oktober som jag och fyra arbetskompisar och en arbetskompis hund. Vi är flera i gänget som inte alltid är så bra på att hålla tiden och ni vet ju att jag är en av dem som ibland är lite av en tidsoptimist men ni ska veta att jag var först på plats vid mötesplatsen. Dock var mina kolleger inte mycket senare där och vi kom iväg på vår resa. Vi skulle åka bil först en bra bit för att komma fram till stället där vi skulle vandra. Jag hade med mig kartor och den ena visste jag faktiskt att inte räckte ända fram men jag sa inget om det i början av resan. Mina kolleger tittade på en av kartorna och gav körbeskrivningar! Jag kan ju tillägga att jag är urusel på kartor så det var nog bättre att någon annan tittade på kartan!

Men även om det inte var jag som var kartläsare så körde vi lite vilse. Vi kom fram till en sjö som hette trehörningen, som den sjö vi också skulle gå i runt heter! Jag plockade fram den andra kartan jag hade och den sträckte sig längre än den första och då vi studerade den kartan lite mera så kom vi fram till att det finns tre sjöar som alla heter trehörningen. Plus att den sjö vi skulle gå runt där fanns det Stora Trehörningen och Lilla Trehörningen. Det som jag tyckte var ganska intressant var att alla de tre olika Trehörning sjöarna ligger i från varandra i en triangels form. Först tänkte jag "Vad har man tänkte, då man namnger tre sjöar så nära varandra med samma namn" men sedan tänkte jag " kanske det är någon idé med det". Tre sjöar i en triangel som alla heter Trehörningen. 

 I alla fall så var det på grund av att vi åkte lite vilse som jag kunde ta de fjorton första fotona här i detta inlägg. Det var en kall höstdag men med härlig sol och kombinationen gjorde att det ännu så pass tidigt på morgonen var dis på vattnet på en del ställen.

 Vädret var verkligen på vår sida den här dagen. Det var spegel lugnt och visst blev det fina foton (även om jag säger det själv).

 Efter att vi kört lite till och efter att vi kört efter rätt karta så kom vi fram till slut. Det var fortfarande lite på den kalla sidan när vi började vår vandring och jag bland annat var lite rädd för att jag tagit på mig för lite kläder men efter att vi gått en stund så blev det passligt varmt.

 VI tog de första stegen in i trollskogen och efter en stund när vi tittade ut över sjön så var det fortfarande vindstilla och spegel lugnt. Ja, det var så pass lugnt att man kunde se molnens spegelbild i vattnet.

 Vattnet verkade lite lågt, tydligen har det varit så på flera ställen både i Sverige och i Finland. Jag tror att det är vattnet som har färgat stenarna och bergen randiga.

 Vår vandring fortsatte och till att börja med så var vägen ganska enkel och rak ändå lyckades jag falla ett sådant där klassiskt "Jessica slow motion fall". Jag skulle sparka till en gren men så var den tyngre än vad jag trodde att den skulle vara och då jag sparkade till grenen fastnade foten i den och jag föll så där vackert i slow motion! Mina arbetskompisar skrattade och sa att hade de bara varit snabba nog så hade de kunnat fota fallet eftersom det gick så långsamt! Den föregående bilden visar ett ställe där vi fick hoppa för att komma över, turligt nog var det endast ett kort hopp så att jag inte hamnade i diket emellan.

 Vi hade verkligen en vacker dag med gott sällskap och luften var frisk och doftade av skog. Alla färger och vyer var väldigt fina. I skogen växte lingon- och blåbärsris. På vissa av risen fanns det fortfarande lingon och blåbär, vissa lite frysta men vissa blåbär smakade fortfarande gott. Utöver bären så hittade vi också trattkantareller och tydligen något som heter vit taggsvamp eller någo ditåt i alla fall.

Vi gick runt sjön hela tiden för att inte tappa bort oss men vissa sträckor gick vi inte på skogstigar utan korta sträckor fick vi ta oss ut på sandvägar.

Vår andra "fika" paus tog vi på något slags camping/äventyrsställe det var väldigt mysigt. Där fanns badtunnor och bastu och det stod också reklam om att man kunde gå på paintball, rida häst eller klättra på linor.
Nästa foto visar stranden där jag tog ett dopp. Det blev lite längre att sitta i sjön än vad jag hade planerat och det eftersom mina vandrar vänner skulle föreviga mitt dopp och de tog inte kort samtidigt utan alla lite efter varandra.

 Ju längre vi gick desto mera skog blev det att ta sig fram igenom. Stigarna var inte mera lika raka och självklara att följa och några gånger var vi tvungna att gå lite tillbaka och välja en annan väg för att komma framåt. På ett ställe hittade vi en stubbe som såg ut lite som en bäver, någon tyckte det kunde vara en björn och någon tyckte det såg ut som ett musansikte. Vi hittade också en sko mitt ute i skogen, se längre ner!

 Vid ett ställe på vandringen så föreslogs det att istället för att gå runt hela sjön så fanns det ett sund där det kunde vara möjligt att vada över och så bestämde vi oss för att göra det allihopa. Efter att vi tagit oss över sundet tog vi en liten paus på berget för att torka fötterna.

 Det här var delen av sjön som vi inte gick runt då vi istället vadade över sundet. Det ser kanske inte så långt ut men den sista biten innan sundet var väldigt mycket upp och ner och trädgrenar som låg i vägen.

 På slutsträckan visade det sig att om man tog en liten avstickare så kunde man komma till ett ställe kallat Stenkälla. Där fanns stora stenar som tillsammans formade en grotta och nere i grottan fanns en gästbok som vi förstås skrev våra namn i.

 Sista biten var det sedan en del upp och ner igen och det var en del av gruppen som tyckte att nu börjar det räcka med detta upp och ner klättras men vi klarade oss bra alla tillbaka till början igen och alla var glada och nöjda med dagen. Jag tog ett sista dopp och de andra fikade lite till innan vi sedan åkte hemåt igen. Detta var nog sista vandringen för denna höst och för detta år så det känns lite vemodigt att skriva om detta nu men samtidigt extra fint också.
Tack till ni härliga som var med och gjorde denna vandringsdag till den perfekta höstdag det var.