Rena djurgården

Igen ett inlägg som tidsmässigt borde ha kommit tidigare men som bara inte har blivit av. Igen en gång en vandring med jobb kompisarna. Tyvärr så var det lite regnsjukt den dagen vi skulle ut och det var en hel del som hoppade av vandringen på grund av det men vi var tre stycken som vågade oss ut och jag hade kollat med vädergudarna och det utlovades inget regn och inget regn kom det under hela vandringen heller.
Det var dock lite blött i skogen och på stigarna så våta om fötterna blev vi nog.

Det var inte så lätt att ta sig fram på stigarna på alla ställen och då var det att vara kreativ och klättra i skogen runt omkring på stenar och andra upphöjningar.

I Sverige, åtminstone i Örebro har de mycket planerade, uppmärkta vandringsleder så att amatörer som jag ska kunna ta mig ut i skogen. På dessa uppmärkta vandringsleder finns det ofta olika rast ställen och en och annan av dessa stop kan vara en meditationsplats. Lite mysigt tycker jag. Denna gångs vandring gick runt klockarängsleden och här fanns också en meditationsplats som till och med hade lite fina budskap till vandrarna som stannar till där.
Läs och begrunda!

Varför jag egentligen nämner denna meditationsplats är för att i samband med den så hände något otroligt. Jag har nog tidigare nämnt att jag och lokalsinne inte riktigt går ihop. Jag tar mig framåt och jag själv tror att på något sätt är det min inre intuition som för mig rött till slut. I alla fall vart jag vill komma är att i samband med att vi nått fram till denna meditationsplats så kom en orienterande pensionär som inte riktigt visste var hon var och jag gav henne min karta och tillsammans med mina arbetskompisar kunde vi lotsa henne rätt. Det otroliga med detta var att jag verkligen visste var vi var även på kartan och det är ett stort framsteg för mig.

Sedan blev det dags för obligatorisk "fika" paus. Vi satt på en rastplats vid en sjö och hade det trevligt förutom att där fanns en del myggor som inte riktigt ville lämna oss ifred.

Vägen fortsatt vara blöt och det var bara hunden som gick rakt fram på vissa ställen medan vi fick vandra och klättra runt.

Ett stort träd, en ek såg vi också. Eken fick mig att tänka på hemma i Ekenäs. Jag visste att ekar kan leva länge men under denna vandring fick jag lära mig att en ek växer i cirka trehundra år, lever i cirka trehundra år, dör i cirka trehundra år och en ek kan alltså bli upp till tusen år.

Liljekonvaljer hade också börjat blomma och det doftade härligt.
(Nu var jag på väg att skriva lukta. I Sverige pratar man om lukta oberoende om något luktar eller om det doftar. Det är något jag inte säger något om men ibland blir jag väldigt irriterad på detta.)

Medan mina kolleger höll på och plockade lite blommor så ser vi mitt i allt ett vildsvin. Vi hade faktiskt på vägen sätt en hel del gropar i marken vilka vildsvin antagligen stod bakom. Det vildsvin som vi dock träffade på var ett vildsvin upphängt i luften och det var inte levande utan upphängt där för att man skulle kunna öva skytte på den.

Efter vildsvinet dök det upp en hare, som också var till för samma ändamål. Framför oss gick två män med pilbåge och de övningssköt på dessa djur.

Vi gick lite längre fram och där hittade vi ett tält och framför tältet ännu ett djur. Ja detta blev värsta djurgården!

En krokodil var det följande djur vi säg och vi var verkligen glada för att detta inte var riktiga djur vi stötte på för efter krokodilen såg vi...

... ett lejon.

När man kom tillräckligt nära så såg man nog att det inte var något äkta lejon, ifall att man skulle ha varit osäker innan. Ser ni framåt på lejonets mitt så ser ni att den är lite smalare där och det var mjukare där och jag antar meningen att det var där man skulle träffa då man övningssköt.

Det var att vara försiktig, pilar kunde man hitta lite varstans. En pil i ett träd vid stigen där vi gick!

Ett fågelpar!

Mitt i denna djurgård stod ett gammalt ihåligt träd. Jag tänkte nästan genast att det ser ut som ett Pippi träd och en av mina kolleger frågade i samma stund om vi skulle kolla ifall det fanns sockerdricka i trädet. Vi var helt klart flera som tänkte i samma banor.

I skogsbrynet såg vi också en hjort eller något liknande men då vi zoomade in djuret såg vi att inte heller det var äkta, så även denna gång var det enda levande djuret vi såg min arbetskollegas hund.

I skogen fanns det massor med blåbärsris så vi får hoppas att det blir mycket blåbär senare i sommar.

 

Det var det för denna gång men än en gång måste jag nämna att medan jag skrev detta inlägg så hade jag turen att få lyssna på en Tina Turner låt "We don´t need an other hero" spelades på radion.