Finns för mycket att berätta om och allt för lite tid!

Jag är väldigt ledsen men just nu är det mycket på gång och det är svårt att hitta tid till att skriva om allt som händer...

Men jag lovar att så fort jag får tid över så kommer denna blogg att överösas med inlägg.

Just nu ska jag försöka hinna med bussen som jag nästan missade...
Mer om det senare!

Jag kommer att ha roligt i alla fall... Det vet jag så jag hoppas att ni också ska ha det bra!

Ha det bra! Kram från mig!

Mikrolån, en bluff?

Jag såg ett intressant program här om kvällen (yle1). Det handlade om mikrolån något som för flera år sedan fick status som "uppfinningen" som skulle kunna komma att utrota fattigdomen. Detta lät som en fenomenal idé om den skulle ha fungerat. Detta program jag nu såg på tv visade att för en hel del fattiga i Mexiko, Bangladesh och Indien har dessa mikrolån betytt en ännu större katastrof än vad de levde med innan. Om dessa människor var fattiga innan mikrolånen så var de urfattiga efter lånen.
Det är klart att det finns storyn med gott slut också och det är ju dessa storyn som man valt att visa till övriga världen.
Ganska intressant tycker jag att även om världen idag är mycket mindre än någonsin tidigare så är vi dock mer än någonsin mest intresserade av vad som händer kring vår egen navel. Men vi vet ju också att vi ska göra gott så för att döva lite dåligt samvete så skänker vi pengar till den ena eller den andra räddningskampanjen. Även om det idag mer än någonsin tidigare finns kontroller på allt för att man inte ska kunna fuska så har åtminstone jag en känsla av att det fuskas värre än någonsin.

Jag vill nog fortfarande tro på att människan i grunden är god och att de flesta försök att göra gott nog startar med en tanke om att det verkligen är det vi vill uppnå. Att det sedan under vägens gång och med tiden visar sig att den egna girigheten någonstans tar över den allmänna medkänslan för mänskligheten. Jag blir påmind om den glömda medmänskligheten varje gång jag hör meningen: "Jag är en snäll människa i grunden men jag måste ju se till mitt och mina egna i första hand."
Jag frågar mig, bara vad är det för snällt med det? Det är egoistiskt, inte snällt i mina ögon. Nu vet jag att jag antagligen provocerar en massa människor med detta inlägg men bra är kanske det. Kan ni inte ta detta påstående så har jag antagligen rätt men om ni kan ta det och fundera kring detta och inse att egen vinst inte alltid är störst och bäst då är jag glad att jag har fel.
Egentligen borde jag inte heller skriva ni utan egentligen är det nog mera rätt med vi. Jag är nog mer än vad jag egentligen vill erkänna för mig själv också medskyldig till individualismen och egoismen i dagens värld.

Mannen bakom mikrolånen är Muhammad Yunus en bangladeshisk bankman och ekonom, grundare av Grameen Bank och mikrokreditkonceptet.
Grameen Bank är en mikrofinansieringsorganisation i Bangladesh som ger små lån (så kallade mikrokrediter) till fattiga personer utan att kräva säkerheter av dem. Systemet baseras på idén att de fattiga har kunskaper som underutnyttjas. Banken accepterar även insättningar, tillhandahåller andra tjänster och driver flera utvecklingsorienterade verksamheter, däribland tyg-, telefon- och energiföretag. (www)

Tillsammans med bankorganisationen, belönades Yunus med Nobels fredspris 2006. Muhammad Yunus bankrörelse lånar ut pengar till fattiga i syfte att ge dessa möjlighet att skaffa ett arbete och därmed kunna försörja sig själva och sina familjer. Man pratade om att varaktig fred inte kan skapas utan att stora folkgrupper finner vägar att bryta sig ut ur fattigdom. Mikrokredit sas vara en sådan väg.
Mikrolån är monetära lån vilka är att betrakta som ringa till storleken. Ursprungligen har mikrolån använts för att stimulera småföretagsamhet i tredje världen, ofta av kvinnor, som exempelvis kan köpa en symaskin och starta en affärsverksamhet. Det har bland annat använts för att bekosta inköp av mobiltelefoner. Skulden amorteras successivt när gäldenären (låntagaren) hyr ut sin telefon till andra. Ahmed Sani Yeriman Bakura har gjort sig känd för att stimulera afrikanskt jordbruk genom att ge mikrolån vars avsikt är att bekosta kvarnar och dammar.
I mars 2011 blev Yunus på order av regeringen avskedad från sin position på Grameeen Bank, då han påstås ha begått upprepade lagbrott.
Mikrolånen har i februari 2011 granskats av programmet Uppdrag granskning i Sveriges Television SVT. Människor i bland annat Bangladesh berättar om vad lånen med mycket höga räntor fört med sig för deras öden. Lånen har ofta en ränta på 30% och i vissa fall så mycket som 100%. Till skillnad från de solskenshistorier där någon genom lån lyckats starta en lyckad affärsverksamhet och ta sig ifrån fattigdom vittnar människor om hur de istället förlorat allt. De tvingas sälja sina sista ägodelar och står blottställda. Det rapporteras om ett flertal självmord som följd av skuldsättning och press från släkt och skuldindrivare. Västvärlden som till mikrolånen bidragit med stora biståndspengar och belönat idén med Nobels fredspris anklagas för att vara blåögd när man inte sett baksidorna av kreditgivning till fattiga människor till höga räntor. Man menar det finns en ovilja att få illusionen om ett enkelt medel bort från fattigdom krossad. (www)

I denna dokumentärfilmen (Mikrolainojen nurja puoli) berättar man också om att bankerna ger lån till de fattiga men sedan genast börjar kräva dem på återbetalningar och att det är med höga räntor som de fattiga betalar tillbaka de små lånen. De flesta fattiga kan varken läsa eller skriva mer än sitt eget namn och de vet de flesta gångerna inte vad de skriver under och sedan kommer myndigheterna och kräver dem på pengar de inte har. Istället får de sälja ägodelar och i vissa fall blir de till och med av med sina hus och får flytta in i slumområdena. Människor tar livet av sig och lämnar efter sig förstörda familjer.
Man pratar också om att de som mest av allt skänkt pengar till denna organisation är välvilliga och gott troende Nordbor.

Jag och mina arbetskompisar pratade en gång för inte så länge sedan om detta med att ge eller inte ge pengar till olika hjälporganisationer. Jag sa då att jag är väldigt skeptisk mot de flesta organisationerna i dagens läge och jag litar inte på någon av dem. Jag konstaterade att jag i det största hela nu för tiden aldrig ger pengar till dessa hjälporganisationer utan tänker att jag istället själv ska försöka hjälpa på något sätt. Det fanns dock de som tyckte att man nog ska lite på dessa organisationer och de sa att de nog ger pengar och kommer att fortsätta ge pengar.
Vad som är rätt och vad som inte är det vet jag inte. Alla måste ju få göra som de vill men besviken blir man nog, helt otroligt egentligen varje gång man hör om fusk.
Tänk att något som från början verkade så fint, en sådan möjlighet till slut visat sig förstöras av människans girighet. Hur man kan leva med andra människors liv på sitt ansvar och hur man kan godkänna att man är skyldig till att människor mister allt övergår min förståelseförmåga. Men det är väl så att även dessa människor säger att "jag är nog egentligen en snäll människa men jag måste ju se till mitt eget först och främst", detta blir bara i en större skala och med större förödelser.

Kul på "kullan"

Då har även jag fått uppleva livet på "kullan". Det var ett litet mysigt hus uppe på kullan med en mysig gård och fina blomster i trädgården, trevligt värdpar var det dessutom.

Jag blev bjuden med den självklarar gästfrihet som husmor i huset besitter, cider, kaffe och "konstigt" färgad glass. Glassen kom vi sedan fram till att det var dåliga ögon som hade valt och i stället för vaniljglass blev det apelsin och vaniljglass. Ett lyckat misstag visade det sig för apelsin och vaniljglassen smakade gott och banta??? Det fick skjutas fram till en annan dag!

Men något som jag just nu i skrivande stund kom på att vi glömde är den för stugan på kullen så självklara hutten. Hutten som husmor tar då som då och delar med sig med alla vänner på facebook. Vi klarade oss dock gott och väl utan hutten och trevligt hade vi blandat med livets allvarligheter

Tack Rita för att du tog mig med och tack till värdparet för en trevlig kväll.
Det gör vi om någon gång!
Kram

Att tappa tänder

Det är inte så ofta som jag kommer ihåg vad jag drömt under natten. Det sägs att vi alltid drömmer då vi sover men att det är endast är då och då som vi kommer ihåg vad vi drömmer om. En natt för cirka två veckor sedan sov jag inte så bra. Det tog tid innan jag somnade och sedan vaknade jag med en underlig känsla och försiktigt återkom drömmen till mig.
Jag hade en underlig känsla i munnen och jag hade drömt att jag tappat 4 -5 tänder. Det gjorde inte ont utan de ramlade bara ut och inget blod heller.
Med i drömmen fanns en arbetskollega och hon sa att hon också alldeles nyligen hade tappat två tänder och hon hade varit tvungen att betala 200 000 kronor för att få tänderna lagade.
Jag kommer ihåg att jag tänkte att om det ska vara så dyrt att få tänderna fixade så kommer jag att få gå tandlös för resten av mitt liv. För att betala 400 000 - 500 000 kronor på mina tänder, det har jag inte.
Turligt nog hade jag alla tänder kvar och jag behövde inte oroa mig överhuvudtaget men jag hade en underlig känsla i munnen hela förmiddagen. Jag tvättade tänderna och cyklade till jobbet men kom på mig själv för att då och då under förmiddagen stryka med tungan över tänderna för att känna att alla tänder verkligen sitter kvar.

En del har sagt till mig att det betyder tur att drömma att man tappar tänder och andra säger att det betyder otur. En arbetskompis sa att om man drömmer om att tappa tänder och det gör ont så är det dåligt men om det inte gör ont så är det bra.
Jag vet inte? Det finns säkert också många som helt enkelt bara tror att det inte har någon som helst betydelse vad man drömmer men jag kan tycka att det är lite intressant i alla fall.

Ha det gott alla ni! God natt!

Surprises & shopping

Ni alla som läser min blogg regelbundet har under den senaste tiden märkt av att det inte varit så aktivt här på bloggen. Det har haft att göra med att jag har haft fullt upp, först och främst har jag jobbat men sedan har jag också haft en del att göra.

Jag har haft några surprise besök här under sommaren. Först fick jag mitt i allt ett samtal från Andrea som fick mig snabbt på benen och tog mig med buss till Mariebergs köpcentrum på en träff och en shoppingtur. Det var så roligt att träffa dig Andrea och oj vad jag shoppade. Inget allt för onödigt och det mesta faktiskt på rea. Jag shoppade träningskläder, shorts, sandaler, en klänning, bikini och mjukisbyxor bland annat. Det blev en lyckad dag och sedan bar det av till jobbet där jag fick visa upp allting fint som jag hade köpt.
Fortsättning på shoppandet blev det sedan någon dag senare då jag satsade på nya joggingskor, lite födelsedagsgåvor, en till bikini, en klänning till snart kommande dop, bröllop och kalas och därutöver en tunika till bara för att jag kunde och för att den var på rea.

Sedan fick jag ännu en trevlig överraskning, förra veckan hade jag besök av en gammal kär vän. Sebastian, som hade vägarna förbi Örebro för att han skulle på bröllop. Sebbe eller Sibi som han också kallas har under flera somrar bott korta stunder hos mig då jag bodde hemma i Ekenäs ännu. Det var alltså som gamla goda tider. Det var riktigt roligt att träffa honom men tyvärr så jobbade jag väldigt mycket av det dygnet som han var där i Örebro. Turligt nog har jag härliga arbetskompisar som ändå hjälpte mig och ställde upp så att jag kunde komma lite senare till jobbet och jag kunde gå lite tidigare från jobbet.

Ps. Jag som nu är som jag är så hade från början tänkt dela med mig med foton på det som jag köpt men då jag fick reda på att Sebbe skulle komma och hälsa på mig så blev det till att städa, fixa och plocka en hel del där hemma och mitt i allt hade jag redan börjat plocka in allt nytt i skåpen.
Tur hade jag dock att Sebbe kom på besök för då fick jag fixat hemmet lite grann, något som jag skjutit på långa tider nu.

Ha det gott alla ni!
Kram och god natt eller god morgon för de flesta av er har nog säkert gått och lagt er vid det här laget och kommer antagligen att läsa detta först när ni stigit upp... Alla förutom eventuellt du Pauli du kanske läser detta då du återkommer från jobbet eller så inte...

Inte bara honung

Jag och en kollega har varit och sett på en film som handlade om bin. Vi blev bjudna av landstinget, tror jag det var. Det var en mycket intressant film. Jag tror att jag sätt något liknande tidigare. Jag och min arbetskompis hade först jobbat dagpass och sedan åt vi på Subway bröd och satt vi utanför slottet i stan och åt och hade det trevligt. En kopp kaffe på det med en liten kaka efteråt satt inte fel det heller.

Sedan blev det film på en liten biosalong i stan. Där fick vi frukt, dricka och en pappersmugg med godis var och en.
Själva filmen handlade om bins påverkan på mänskligheten och världen. Det var intressant och samtidigt lite skrämmande. Får du någon gång möjligheten att se filmen så tycker jag att du ska ta chansen för det är mycket som vi människor tar för givet som kanske inte alls är det!

Filmen berättar om olika biodlare runt om i världen. En biodlare bor i, typ Schweiziska alperna och odlar sina bin i små mängder för honungens skull men det finns andra i hans omgivning som också odlar bin och de är av annan ras så det är för denna biodlare att hålla ordning på sina bin. Denna biodlare har de senaste åren fått problem med sina bin. Ibland lägger dessa bin obefruktade ägg och någon gång har han varit tvungen att döda bina och gräva ner dem och börja om.

Det som jag tyckte var lite chockerande var biodlingen i USA. För att bina ska få tillräckligt med mat så samarbetar biodlare med farmare som odlar olika sorters träd. Biodlarna börjar på mandelodlingar i väster och efter hand då träden blommade rörde de sig mot öster.
Biodlare och trädodlare behöver varandra. Bina behöver nektar från trädens blommor och för att träden ska bära frukt så behöver de bina som pollinerar. För att träden inte ska angripas av skadeinsekter så besprutas de med olika medel och samtidigt flyger bina där och får också på sig av de giftiga medlen.  Biodlarna märker att bina inte mår bra av detta och att de då och då lägger obefruktade ägg men detta är det ända sättet som bina får tillräckligt med mat i vår organiserade värld.

Något som känns väldigt oroande och samtidigt kan jag inte låta bli att skratta åt människans dumhet. Nu kommer jag inte exakt ihåg var i Asien det var men i filmen berättades det i alla fall att det fanns ett ställe där bina hade blivit utrotade. Då får människor istället hålla på och samla pollen och sedan säljs detta i små förpackningar och människor får lov att pollinera träden för hand. Helt galet tycker jag.

Det är mycket udda som vi människor gör. Bina utvecklas också hela tiden och människan håller på och manipulerar med olika bi arter och det har gjort att vi skapat något sorts killerbi som är en blandning mellan det europeiska och sydamerikanska bi arterna. Dessa bin går inte att manipulera. Människan gör nämligen också så att man tar alla befruktade ägg och låter de utvecklas till drottningar och säljer vidare dessa till andra bi stammar. Detta för att kunna påverka bi stammarna som det passar oss. Men med dessa killerbin har detta inte fungerat för de dödar den inplanterade drottningen och föder sedan upp sin egen drottning.

Det som man i alla fall vill komma fram till med denna film är att om bina dör ut så kommer också människan att dö ut.
Einstein lär ha sagt: om bina försvinner så kommer också människosläktet att dö ut fyra år senare.
Utan bin så kommer det ingen pollinering att ske och då kommer en massa frukter och säd och så att sluta produceras och människan kommer inte att få mat eller så får man väl börja pollinera själva.

Tänk, hur viktigt det är för oss alla att naturens samspel fortsätter fungera och tänk hur beroende vi alla världens olika liv är av varandra. Något för oss människor att tänka på. Vi som tror att vi kan göra hur som helst med allt och inget. Det är klart vi ska leva men jag tror också att det är viktigt för alla oss att tänka på att inte förstöra hur mycket som helst. Allt kan inte räddas och allt är inte så enkelt. Eller är vi människor sådana överlevare att vi hittar utgångar till allt och allting? Eventuellt! Men är det värt att ta den risken?

Trötter

Nu har det varit ganska så lugnt på jobbet ett par veckor och tur har väl det varit för jag har jobbat väldigt mycket. Jag har skämtat och sagt att alla ska njuta för det kommer nog att vara slut på lugnet så fort chefen kommer tillbaka från semester och gissa vem som fick rätt.
Chefen började jobba i måndags och precis samma dag började värsta ruschen och vi fick hur mycket som helst att göra. Måndag och tisdag var det hur mycket som helst att göra och jag var riktigt ordentligt trött och tänkte att det nog skulle bli skönt med ledigt nu.

Jag är ledig i en vecka nu och passar på att vara "hemma" i Ekenäs. Jag ska på dop, bröllop och 90-årskalas. Effektivt blir det men jag har också inplanerat ledig tid och tid för mig själv.

Hela onsdagen gick dock till att resa. Jag åkte först tåg sedan buss och så flög jag från Stockholm till Helsingfors och där träffade jag på släktingar.
I Helsingfors reagerade jag på att då jag gick förbi järnvägsstationen så upplevde jag ett obehag som jag inte tidigare känt. Först såg jag en kvinna i smutsiga kläder som gick med stripigt hår, en lång kappa och hon skuffade på en kundvagn fylld med kassar och påsar. Sedan gick jag förbi 3 tiggare på en kort stund och så kom det en kvinna gående mot mig med håret uppsatt i en färggrann "pamppula" (hårsnodd) och färggranna kläder och i ansiktet såg det ut som om hon hade smetat läppstift både över kinder och i pannan.

Ni kan tänka er att efter att ha fått lite kvalitets tid med mina släktingar sedan var glad att åka vidare mot Karis med tåget. Jag åkte med ett så kallat närtåg, ett sådant tåg som jag oftast åkte då jag pendlade mellan Karis och Helsingfors så länge jag gick i skolan. På tågresorna lärde jag känna andra som också pendlade så gott som varje dag. Ett speciellt gäng som kallade sig för "junatädit" (tågtanter). Jag blev bekant med dessa kvinnor och till och med riktigt bra vän med vissa. Det var till stor del dessa kvinnors förtjänst att jag någonsin blev klar barnmorska, men detta är en helt annan story. Varför jag nu kom in på tågtanterna var att jag nu på tåget träffade på en av kvinnorna i gänget. Jag var tvungen att prata lite finska, vilket var bra men oj oj oj... Inte så lätt.
Jag insåg att det är mycket som försvinner väldigt lätt och dessutom hade jag varit väldigt trött mest hela dagen och då är det ännu svårare att koncentrera sig på att säga rätt, men bra gick det och bra övning var det. Godkänt fick jag i alla fall och det underlättade en del att denna "tågtant" faktiskt kan lite svenska också så de ord jag inte kom ihåg kunde jag i alla fall säga på svenska och hon förstod vad jag menade.

Från Karis hämtade moster mig och sedan sov jag över hemma hos henne och även om jag var så trött som jag var så har jag ju som alltid lika svårt att komma i säng. Jag och moster satt och tittade på tv och pratade och klockan var hur mycket som helst innan vi kom i säng. På morgonen hade jag sedan svårt att stiga upp. Jag var nog vaken och hörde när Ted for iväg på jobb och moster steg upp.
I några omgångar försökte moster få mig att stiga upp och jag kom med en massa bortförklaringar. Jag skulle bara sova lite till, jag skulle stiga upp efter att moster hade varit ut med hunden eller när tvättmaskinen var färdig. Till och med när moster frågade om jag ville ha kaffe sa jag åt henne att koka kaffe för jag skulle stiga upp alldeles snart. Det tog ytterligare lite tid innan jag steg upp men kaffet var i alla fall fortfarande varmt och det var fortfarande förmiddag.

Nu för att inte vara helt slut imorgon eller för att jag förhoppningsvis inte ska sova bort större delen av förmiddagen så ska jag försöka komma i säng. I och för sig är det inte precis tidigare än igår men det är jag det. Sent i säng och någorlunda tidigt upp, för det mesta.
God natt!

Kram på er alla!

Förlåt!

Nu är det så att jag får skämmas eftersom det är så länge sedan jag senast skrev här på bloggen. Här har varit mycket på gång den senaste tiden. Turligt nog har det varit ganska så lugnt på jobbet för det har varit en del arbetskompisar som varit sjuka så jag som annars också jobbat väldigt komprimerat har dessutom jobbat extra.
Ni kan kanske just därför förstå att det inte funnits så mycket tid över för något annat. All ledig tid har jag försökt sova men sedan har det också hänt lite kuliga saker...
Men mer om det i några andra inlägg. Nu vet ni i alla fall att jag lever.
Vi hörs snart igen.
Kram på er!