Mikrolån, en bluff?

Jag såg ett intressant program här om kvällen (yle1). Det handlade om mikrolån något som för flera år sedan fick status som "uppfinningen" som skulle kunna komma att utrota fattigdomen. Detta lät som en fenomenal idé om den skulle ha fungerat. Detta program jag nu såg på tv visade att för en hel del fattiga i Mexiko, Bangladesh och Indien har dessa mikrolån betytt en ännu större katastrof än vad de levde med innan. Om dessa människor var fattiga innan mikrolånen så var de urfattiga efter lånen.
Det är klart att det finns storyn med gott slut också och det är ju dessa storyn som man valt att visa till övriga världen.
Ganska intressant tycker jag att även om världen idag är mycket mindre än någonsin tidigare så är vi dock mer än någonsin mest intresserade av vad som händer kring vår egen navel. Men vi vet ju också att vi ska göra gott så för att döva lite dåligt samvete så skänker vi pengar till den ena eller den andra räddningskampanjen. Även om det idag mer än någonsin tidigare finns kontroller på allt för att man inte ska kunna fuska så har åtminstone jag en känsla av att det fuskas värre än någonsin.

Jag vill nog fortfarande tro på att människan i grunden är god och att de flesta försök att göra gott nog startar med en tanke om att det verkligen är det vi vill uppnå. Att det sedan under vägens gång och med tiden visar sig att den egna girigheten någonstans tar över den allmänna medkänslan för mänskligheten. Jag blir påmind om den glömda medmänskligheten varje gång jag hör meningen: "Jag är en snäll människa i grunden men jag måste ju se till mitt och mina egna i första hand."
Jag frågar mig, bara vad är det för snällt med det? Det är egoistiskt, inte snällt i mina ögon. Nu vet jag att jag antagligen provocerar en massa människor med detta inlägg men bra är kanske det. Kan ni inte ta detta påstående så har jag antagligen rätt men om ni kan ta det och fundera kring detta och inse att egen vinst inte alltid är störst och bäst då är jag glad att jag har fel.
Egentligen borde jag inte heller skriva ni utan egentligen är det nog mera rätt med vi. Jag är nog mer än vad jag egentligen vill erkänna för mig själv också medskyldig till individualismen och egoismen i dagens värld.

Mannen bakom mikrolånen är Muhammad Yunus en bangladeshisk bankman och ekonom, grundare av Grameen Bank och mikrokreditkonceptet.
Grameen Bank är en mikrofinansieringsorganisation i Bangladesh som ger små lån (så kallade mikrokrediter) till fattiga personer utan att kräva säkerheter av dem. Systemet baseras på idén att de fattiga har kunskaper som underutnyttjas. Banken accepterar även insättningar, tillhandahåller andra tjänster och driver flera utvecklingsorienterade verksamheter, däribland tyg-, telefon- och energiföretag. (www)

Tillsammans med bankorganisationen, belönades Yunus med Nobels fredspris 2006. Muhammad Yunus bankrörelse lånar ut pengar till fattiga i syfte att ge dessa möjlighet att skaffa ett arbete och därmed kunna försörja sig själva och sina familjer. Man pratade om att varaktig fred inte kan skapas utan att stora folkgrupper finner vägar att bryta sig ut ur fattigdom. Mikrokredit sas vara en sådan väg.
Mikrolån är monetära lån vilka är att betrakta som ringa till storleken. Ursprungligen har mikrolån använts för att stimulera småföretagsamhet i tredje världen, ofta av kvinnor, som exempelvis kan köpa en symaskin och starta en affärsverksamhet. Det har bland annat använts för att bekosta inköp av mobiltelefoner. Skulden amorteras successivt när gäldenären (låntagaren) hyr ut sin telefon till andra. Ahmed Sani Yeriman Bakura har gjort sig känd för att stimulera afrikanskt jordbruk genom att ge mikrolån vars avsikt är att bekosta kvarnar och dammar.
I mars 2011 blev Yunus på order av regeringen avskedad från sin position på Grameeen Bank, då han påstås ha begått upprepade lagbrott.
Mikrolånen har i februari 2011 granskats av programmet Uppdrag granskning i Sveriges Television SVT. Människor i bland annat Bangladesh berättar om vad lånen med mycket höga räntor fört med sig för deras öden. Lånen har ofta en ränta på 30% och i vissa fall så mycket som 100%. Till skillnad från de solskenshistorier där någon genom lån lyckats starta en lyckad affärsverksamhet och ta sig ifrån fattigdom vittnar människor om hur de istället förlorat allt. De tvingas sälja sina sista ägodelar och står blottställda. Det rapporteras om ett flertal självmord som följd av skuldsättning och press från släkt och skuldindrivare. Västvärlden som till mikrolånen bidragit med stora biståndspengar och belönat idén med Nobels fredspris anklagas för att vara blåögd när man inte sett baksidorna av kreditgivning till fattiga människor till höga räntor. Man menar det finns en ovilja att få illusionen om ett enkelt medel bort från fattigdom krossad. (www)

I denna dokumentärfilmen (Mikrolainojen nurja puoli) berättar man också om att bankerna ger lån till de fattiga men sedan genast börjar kräva dem på återbetalningar och att det är med höga räntor som de fattiga betalar tillbaka de små lånen. De flesta fattiga kan varken läsa eller skriva mer än sitt eget namn och de vet de flesta gångerna inte vad de skriver under och sedan kommer myndigheterna och kräver dem på pengar de inte har. Istället får de sälja ägodelar och i vissa fall blir de till och med av med sina hus och får flytta in i slumområdena. Människor tar livet av sig och lämnar efter sig förstörda familjer.
Man pratar också om att de som mest av allt skänkt pengar till denna organisation är välvilliga och gott troende Nordbor.

Jag och mina arbetskompisar pratade en gång för inte så länge sedan om detta med att ge eller inte ge pengar till olika hjälporganisationer. Jag sa då att jag är väldigt skeptisk mot de flesta organisationerna i dagens läge och jag litar inte på någon av dem. Jag konstaterade att jag i det största hela nu för tiden aldrig ger pengar till dessa hjälporganisationer utan tänker att jag istället själv ska försöka hjälpa på något sätt. Det fanns dock de som tyckte att man nog ska lite på dessa organisationer och de sa att de nog ger pengar och kommer att fortsätta ge pengar.
Vad som är rätt och vad som inte är det vet jag inte. Alla måste ju få göra som de vill men besviken blir man nog, helt otroligt egentligen varje gång man hör om fusk.
Tänk att något som från början verkade så fint, en sådan möjlighet till slut visat sig förstöras av människans girighet. Hur man kan leva med andra människors liv på sitt ansvar och hur man kan godkänna att man är skyldig till att människor mister allt övergår min förståelseförmåga. Men det är väl så att även dessa människor säger att "jag är nog egentligen en snäll människa men jag måste ju se till mitt eget först och främst", detta blir bara i en större skala och med större förödelser.