Scrolla ner för svensk version:
O, there is so much I want to tell you all... I just do not have the time and the fucus! But right now I´m full of plans and feelings.
I am a mix of feeling about being here in Italy. The kids realy love me but they do not like me setting the rules and I guess that is good and after a while they really do as I tell them to do... At least for a while!
There are persons who tell me that I can not ever know what the feeling is to have your own kids and that you can´t love any other kids as if their where your own (until I one day maybe have my own)!
I still say then I´m in the big shit! I really love this kids down here in Italy! I feel that they need me and that they love me back. Even the older boy who has been more difficult is enjoying my company right now. The only wrong thing with me is that I never can enjoy anything fully. I feel crazy and guilty for coming down here, making the boys like me and now I´m soon going to leave them as everyone is doing! But lot´s of people says to me that it´s not my problem, maybe not but it still feels like my problem! (somehow I still sometimes thinks that it might be a little bit easier to have your own kids, you have all the responsibility but at least it is YOU who can decide for your kids, you don´t have to stay quietly and at the same time cry inside wishing that the kids where yours so that you could get the chans to do what you think is the best for them... Then there is the question: WOULD WHAT YOU WOULD DO BE THE BEST???)
But just as much as I love this kids or maybe because of it I can tell you this!
I have been down here now for about a week. The first morning after I had arrived I could see the boys by the door to my room but to shy to come in to me... But as I got up, did go to the toilett I did not get to finish before I heard a knocking on the door and when I opened the door I had that little cute littlebrother in my arms, hugging me so hard.
I did though not take more then one day to end the "honeymoon" and we where back to buisness! Discussing and arguing but then having fun as well!
I have been a lot whit the boys this week and as much as I like it I get exhausted from being whit the boys more or less day and night.
My sanity down here has been on vacation an I have pritty much have had to get along on my own. As I have been spending most of my days alone with the kids I have to say that I think I know how it feels to suddenly get a couple of hours by yourself is an feeling indescribable. To suddenly be free to do what YOU YOURSELF want to do... And parents here it come... and enjoying that feeling so much you so you find yourself by the sink doing the dishes whit a smile on your face...
Warning I think is in order!
Well after a week of a lot of childrens company I just felt today that I needed a glass of red wine and I got the best company just next door... I got to smile, spend time with my lovely Italian family, two wonderfully cuddely dogs and some red wine and now I feel as a new person!
Oj, det finns så mycket som jag skulle vilja berätta för er... Bara jag bara skulle få tid och dessutom kunna fokusera mig på att samla mina tankar och få dem ner skrivna också. Jag är så full av planer och känslor just nu så det är lite svårt...
Det känns väldigt dubbelt att vara här i Italien. Barnen älskar mig även om de inte gillar att de inte får göra precis som de vill och det är väl bra på sitt sätt även om de förr eller senare inte har något annat val än att gör det jag säger att de ska göra.
Det finns personer som säger till mig att jag aldrig kan veta hur det är att ha barn förrän jag en dag eventuellt får mina egna barn. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen, om det är så så är jag fullständigt i skiten. Fan, jag tycker om dessa två gossar här nere i Italien. Jag känner att de behöver mig och att de i sin tur tycker om mig. Till och med den äldre pojken har verkligen accepterat mig som han aldrig gjorde tidigare. Det största felet med mig dock är ju att jag aldrig kan njuta av något fullt ut utan så börjar jag fundera på vad jag håller på med och på det att jag snart ska åka hem härifrån och lämna dessa två killar och vad det kommer att betyda för dem! Att jag som alla andra lämnar dem! Det finns många människor som skule säga till mig att jag inte ska bry mig, eftersom de inte är mina barn och därför inte mitt ansvar... men så fungerar jag inte! (Ibland tänker jag tanken att det ändå kanske skulle vara enklare att ha mina egna barn för då skulle jag få besluta om vad som är bäst för dem och ingen annan skulle kunna göra hur de vill med de barnen! Sen är väl bara den stora frågan: OM DET JAG SKULLE BESTÄMMA OCH TYCKA VERKLIGEN SKULLE VARA DET SOM ÄR BÄST FÖR DE BARNEN???)
Men hur mycket jag än tycker om dessa pojkar eller kanske just därför att jag tycker om dessa pojkar så kan jag berätta detta! Efter att ha varit här i Italien i en vecka med en start var jag första morgonen ser två killar tjuvtitta in i mitt rum och så fort jag stiger upp och går på toa, hinner inte bli klar så hör jag någon knacka på toadörren och då jag öppnar så har jag den lilla killen i min famn och han kramar om mig som bara den.
Det tog dock inte längre än till nästa dag förrän "smekmånaden" var över och det var bråk och skrik. Av denna vecka som jag varit här nere just nu så har jag mest spenderat min tid med dessa två pojkar, ibland till och med från morgon till kväll och hur mycket jag än gillar pojkarna så är det väldigt krävande.
Dessutom har personen som hjälpt mig att hålla kvar mitt förstånd varit på semester så jag har verklien varit själv med pojkarna största delen av tiden. Eftersom jag då har spenderat den mesta av min tid med pojkarna, med mina regler men ändå mycket på deras villkor så vill jag mig påstå veta att jag kan förstå hur föräldrar kan känna då man mitt i allt får möjligheten till lite oplanerad egen tid och glädjen man känner då man egentligen för några timmar kan göra vad man vill. Och Efter att ha känt denna totala frihet så ställer man sig och diskar med ett leende på läpparna och man diskar och njuter. Jag tror att detta kan ses som ett varningens märke!
Nå, i alla fall efter att då i en vecka mestadels varit tillsammans med två små pojkar så kände jag idag att jag definitivt är i behov av någon vuxens sällskap och jag kände även behovet av något glas rött, så ikväll gick jag över till grannen och fick kvällens bästa sällskap, ett leende på min läppar och något glas rött också och nu har jag samlat på mig ny energi för kommande dagar!
ÄVEN OM DET EGENTLIGEN ÄR FÖRSENT SÅ VILL JAG ÄNDÅ PASSA PÅ OCH GRATULERA MIN GODING OCH FAVORIT DÄR HEMMA I FINLAND! ELIAS FYLLER 12 ÅR SÅ GRATTIS PÅ HONOM! Han är en god och härlig kille och jag tänker på honom både för igår och för idag! KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar