Den senaste tiden!

Hmm... Sista tiden har det hänt så mycket eller kanske inte så mycket men det som varit mest överhängande har tagit mycket av min kraft och resten har vardagen här i Italien sett till att fylla ut.

Låt oss till att börja med koncentrera oss på praktiska saker som hänt här nere. Jag har varit här nu i lite på två veckor och det har varit omskakande tider och jag kan konstatera att än en gång har livet och ödet satt en på prov men det är en annan historia! Nu till vad som hänt de två senaste veckorna här nere i Italien.

Jag måste säga att det finns både positiva och irriterande känslor som blandas. Jag är super glad över att pojkarna verkligen har släppt in mig, tagit mig till dem och delar sin vardag med mig. Nu ska ni då inte tro att de gör allt som jag säger men vardagen tillsammans med pojkarna fungera riktigt bra. Men jag som alltid ser framåt också går nu och oroar mig över att jag kommer att lämna dem så småningom. Först till sommaren och sedan efter en månad i höst så kommer jag inte att "bo" i Italien mera... Men nu ska vi inte ta problem av framtiden... Vi är inte där ännu!
Jag kommer dock alltid att kunna finnas i deras liv och jag kommer att fortsätta återkomma till Italien... Jag måste bli bättre på det här med att hälsa på dem jag tycker om och bryr mig om... Men detta inlägg sak inte handla om det nu...

Nej, det var min vardag här som jag försöker skriva om. Jag och den äldre pojken har hittat varandra här och han har accepterat mig och vi har riktigt trevliga stunder mellan diskussionerna och bråken!
Men det att han accepterar att det är jag som kommer och väcker honom ibland på morgonen, att han har börjat göra läxorna med mig, när vi är på promenader så tar han mig i handen, han kommer gärna och sitter i min famn när vi tittar på tv eller sitter inne framför brasan hos Filomena och att han kommer och kramar om mig. Kramarna är nog den största vinsten för mamman här nere har sagt från första stund att han inte är någon kramartyp och att han aldrig har varit det.
Senast igår så var vi på promenad och då tyckte han att han inte orkade gå sista biten och ville upp på min rygg (på finlandssvenska heter det "påsarygga" men hur det skrivs vet jag inte och om det kallas så på rikssvenska har jag ingen aning om) sista biten.
Egentligen är han väl för stor för att åka "påsarygga" men jag är stark och det går riktigt bra och igår medan han hängde där på min rygg så lutade han huvudet mot min axel och slappnade riktigt av.
Dagen innan dock så var det 1 april och den äldre pojken fick för sig att vi skulle göra en fälla tills mamman kom hem. Vi planerade och övade hur vi skulle göra och hade riktigt roligt medan vi pratade till varandra i våra walkie-talkies men klockan hann bli ganska mycket och jag sa att jag skulle gå in och duka och börja värma middagen. Pojkarna stannade ute och skulle vänta en stund ännu på mamman. Jag hann bara vara inne i max 5 minuter och så kommer den lilla pojken in och ropar och nästan gråter att storebror ramlat och han blöder från pannan och näsan.
Först trodde jag att det var ett april skämt men den lilla pojken var nog väldigt allvarlig och när jag såg tårarna så förstod jag att det var allvar och efter en stund kommer den stora pojken in. Ledsen och blodig. Efter en snabb titt och efter att jag tvättat bort det mesta av blodet så såg jag i alla fall att det bara var skrubbsår. Han ser dock ut som om han har varit i ett ordentligt slagsmål. Mamman kom hem bara två minuter senare och allting ordnade sig men det var ju synd att dagen skulle sluta så för honom efter att han annars hade haft en riktigt bra dag.

Jag tänkte och sa till mamman också att det var ju typiskt att detta skulle hända. Ingen av pojkarna kar ramlat och slagit sig tidigare men under tiden jag varit här ramlade först den lilla pojken och slog upp hakan och nu det här. Det känns ju lite skönt i alla fall att då den lilla pojken slog sig så var båda föräldrarna hemma men jag sa i alla fall att alla utomstående måste väl tänka att vad är det för barnflicka den där familjen har egentligen?

Nu blev det mycket om det här så jag tror att detta får räcka för detta inlägg och så kommer det en del 2 sedan.

Ha det bra och ta vara på er och varandra!