Det finns säkert ett annat namn för det syndrom jag lider av eller så finns det inget sådant syndrom. Men finns detta syndrom så skulle Jessica syndrom vara ett bra namn på det och det är jag inte ensam att tycka. En av mina vänner kallade det jag lider av för Jessica syndrom och det har även jag gjort!
Det finns en del av mina vänner som sett detta syndrom hos mig även om jag försöker dölja det, ibland bättre och ibland sämre.
Syndromet jag pratar om finns inte där hela tiden men vid vissa stunder dyker det upp och då gör det ont i hela kroppen, mest i bröstregionen. Jag blir tystlåten, gråtmild och försöker av alla mina krafter hålla ihop mig själv så att jag inte ska gå i små små bitar. Detta händer då jag befinner mig på en plats med härliga människor och jag börjar inse att jag inte har mycket tid kvar tillsammans med de människorna. Att jag måste åka ifrån människor som jag gillar, människor som har varit min vardag just här och nu.
Jag hatar den känslan och jag känner igen den så otroligt bra hos mig när den kryper på mig. Just nu har syndromet blivit starkare och starkare i några dagars tid och om inte det sker ett under som kommer de 8-9 närmsta dagarna bli en total pina. Jag kan ändå njuta i vissa lägen och då njuter jag fullt ut men sen kommer ångesten över mig igen så fort jag börjar tänka på att jag ska åka från den plats jag befinner mig på just nu.
Det är så fruktansvärt att åka ifrån människor som rört vid ditt hjärta och din själ och du vet då du åker iväg att du inte kommer att se dem på länge. Du vet inte om du kommer att se dem igen och även om jag alltid försöker hålla kontakt så mycket som möjligt så vet jag ändå att förr eller senare brukar det bli längre mellan kontakten och till sist dör den ut. Ibland upptas den igen men det är inte mycket tröst just nu. Jag vet också att jag klarar mig och de jag saknar klara sig. Man kommer in i sin nya vardag och den blir fylld med en massa annat och människorna som man inte vill leva utan är mitt i allt inte mera en del av din vardag.
Jag älskar att resa men jag hatar farväl och avsked. Det gör så ont och även om jag försöker skjuta iväg känslan in i framtiden och njuta av varje liten stund så lyckas jag väldigt dåligt och sämre och sämre brukar det bli med ju färre dagar det är kvar tills jag ska resa. På bussen eller flygplanet brukar jag sitta och gråta tyst för mig själv, sitta och blunda och vet inte vad jag ska ta mig till. Tills jag kommer hem då kan jag ändå känna en liten lättnad av att vara hemma och en glädje att veta att jag snart får träffa människor jag tycker om.
Jag har nog haft den här känslan enda sedan jag var liten. Då var det mera andra som var på besök i min vardag och jag som fick njuta av deras sällskap men då de skulle åka så fick jag alltid tungt att vara.
Känslan lättar definitivt inte med tiden men jag kan mer eller mindre hantera den från gång till gång.
Tror jag åtminstone tills man får en kommentar "vad är det med dig?" "Är du ledsen eller irriterad?", som Filomena sa igår. Hon tyckte också att jag varit nere dagen innan. Andra vänner har tidigare också sett detta fenomen hos mig och jag önskar att jag bara kunde njuta av tiden jag har tillsammans med dessa härliga vänner istället för att redan innan jag åkt börja sakna dem.
English version!
This syndrome might have a name but if it doesn´t have a name I think that Jessica syndrome would be a good name för it. I have for a time now called it the Jessica syndrome and just some time ago a friend said that must be a Jessica syndrome so there we have it. There are some friends that have seen this syndrome on me even though I try not to let it show to much.
When this syndrome blooms I feel pain in my body, mostly the pain appears in the chest region. I become silent, weepy and I use all of my power to keep myself thougher and not break into small, small pieces. This happens everytime when I´m at a place, with wonderful people, people that I really like and this people have been there every day for a short time in my life and suddenly I realize that my days with this wonderful people are soon going to be over. And I hate it!
I hate the feeling and I know when it´s jumping on me. It comes slowly and take control over me.
This feeling has started to appear again and I know it´s going to get stronger and stronger as the countdown continues. Now it´s only 8-9 days left and then I´m leaving Italy for this time. I still can enjoy myself but this anxiety continues to grow in under my skin.
It so terrible to have to part from people you like. You don´t know when or even if you are goning to met them again and you promises you will stay in touch and in the beginning you do but then somehow almost every time it get longer and longer between the contacts and sadly one day there is a big risk that one they you loose the contact. Sometimes you get back in touch but not always.
I know I manage without this wonderful people and the manage without me. Your life continues and you get bussy living your life, with other people around you.
I love traveling but I hate farwells and goodbyes. It hurts so much and how much I still try to push this feeling on the future and try to enjoy every little part of joy I get right now. I still know though that sooner or leater the breakdown will come. Usually when I´m leaving or at the latest when I´m sitting on the bus or the plane on my way, then at the latest the tears comes. Then when I´m home again then the feeling ease a bit and I become myself again.
I have had this feeling since I was young. Then it was more people visiting me in my everyday life and I got to enjoy there company for a while and then it was they who left.
This feeling or anxiety doesn´t get easier as I get older I just think I can mannage it better and then yesterday Filomena asks me if "I´m nervous or sad because I haven´t been myself for a couple of days". Other friends has also seen this syndrom from time to time...
This is me and it´s just to accept it and go on.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar