Borttappad eller nästan åtminstone!

Tänk att man slutar aldrig förundras över vissa saker som till exempel Sverige/Finlands kryssningar.
Schemat för varje kryssning är så gott som samma varje gång och passagerarna som åker med båten har i princip mer eller mindre samma rutiner som hör till att man gör när man är på kryssning.

Det är ju lite skillnad på ifall man är på nöjeskryssning eller om man sitter på båten för att man har ett ärende till endera Finland eller Sverige. I detta fall för mig så handlar det mest om en tripp för att ta mig en kort sväng hem till Ekenäs och sedan ska jag tillbaka hem igen.
Det där med hem och hem, så frågar folk mig fortfarande om var jag anser hem vara. I Örebro pratar jag fortfarande om hemma i Ekenäs eller hemma i Finland medan jag i Finland pratar om hemma i Örebro. För mig är hemma där jag just nu och här är eller var jag har mitt hjärta. Alltså är hemma egentligen lite varstans för mig. Jag har också mitt hem på Irland även om jag aldrig bott där mer än en vecka åt gången.

I alla fall med kryssningar så hör det ju alltid till att man shoppar lite i tax free shoppen. Nu för tiden har det blivit vissa produkter som är väldigt efterfrågade och som man får beställningar på hem till Finland. Så kan man alltid också hitta några extra mer eller mindre nyttiga fynd. Jag brukar också sitta och lyssna på trubaduren i baren en stund på kvällen och sedan brukar det bli en stund med dans.
Jag har alltid tyckt om musik men sista tiden har det varit en lite hat/kärleksrelation det där med musik och dans. Jag kan fortfarande känna att jag har rytmen i kroppen men, ja, kanske det senaste året så har det inte blivit mycket dansas och detta eftersom själen inte varit på danshumör.

Någon som var på danshumör var i alla fall en dam i cirka 60-årsåldern, oj vad det svängde om henne och hon verkligen njöt och hade roligt. Sådan vill jag också vara då jag blir äldre. Det ska inte vara någon skillnad om jag är ung eller gammal. En dag kommer jag att gilla att dansa igen och då kommer jag att dansa. Man är inte äldre än vad man känner sig och man måste få vara den man är.

Orsaken varför jag tog mig hem till Ekenäs var för att vara med på begravning. Nu kanske ni tycker att det var ett evigt rännande på begravningar. Jag tycker i och för sig också det. Det är allt för många goda härliga människor som lämnat detta jordeliv det senaste året. Men det finns inget annat man kan göra än att gilla läget och leva vidare.

Förutom huvudsysslan med min resa så passade jag också på att träffa Heidi i Åbo och det blev shopping med henne och jag gjorde av med allt för mycket pengar men egentligen köpte jag inget onödigt så det gör inget. Nya pengar får jag ändå igen alldeles snart. Dessutom blev det lunch också och jag blev bjuden på lunchen så jag får bara än en gång tacka för den.

Sedan blev det tåg till Ekenäs och på tåget såg jag Michael Monroe en finsk kändis och en av domarna/ledarna i finska voice programmet. Väl framme i Ekenäs så spenderade jag stora delar av min vistelse på min gamla gata, i mitt senaste hemkvarter. Jag hann med att hälsa på släkten och med kalas i gamla grannhuset och jag hann även med ett besök hos min gamla granne. Oj, vad jag saknar det kvarteret med så många härliga människor på ett och samma ställe och ibland tänker jag faktiskt att hur korkad får man egentligen vara då jag frivilligt flyttat så långt bort från dessa härliga människor. Men samtidigt har jag ju alla dessa ljuvliga människor kvar och jag har dessutom fått lära känna så många andra fina människor.
Sedan sov jag över hos pappa och hans familj och det blev bastu och det var ljuvligt skönt. Dessutom passade jag på att rulla mig i snön några gånger också.

Jag hann med att göra ett besök på min yngsta brors skola också. Passligt nog hade de öppet hus samtidigt som jag var hemma. Jag var inte länge där men jag hann i alla fall se lite vad han sysslar med. Sedan blev det dags för huvudpunkten med min resa hem. Det var begravningen och jag måste säga att det var en fin begravning och att få bevittna en så fin sammanhållning mellan syskon, familjer och släktingar som jag fick se där. Det var suveränt och påverkade mig väldigt mycket. När man själv inte så ofta upplever något sådant så påverkas man väldigt starkt av en så fin gemenskap.
På minnesstunden hölls ett så fint tal och jag tänker varje gång att man oftare borde hålla tal på begravningar och tillställningar i allmänhet. Man borde oftare delge människor vad man upplevt, vad man känner och vad man tycker om andra människor.

Efter begravningen passade jag på att överraskningsgästa en kompis födelsedags firande. Jag fick där träffa flera av de "bästaste" människorna som finns i mitt liv. Lilla Oliver, han blir så stor och vad jag är glad att han alla gånger jag träffar honom fortfarande är lika mycket min kompis som gången innan. Jag är varje gång lika "rädd" för att han ska ha hittat en roligare kompis att leka och busa med. Men han är lika mycket diplomat som sina föräldrar och delar så gärna sin tid mellan alla som så gärna leker och busar med honom.
Sedan kan jag snart sluta oroa mig för nu börjar han snart bli så pass gammal att han utan problem kan komma ihåg mig. Snart är han väl så stor att han bara kan ta båten eller flyget och komma och hälsa på mig när helst han vill och var än jag bor. Fast jag tror nog att mor och far hans tycker att dit är det ännu en väldigt lång tid! Men tro mig! Den tiden är nog kortare än vad någon av oss inser eller vill att den ska vara. I och för sig så kommer han nog antagligen då att välja att ta båten eller flyget någon helt annanstans än till det ställe där jag befinner mig! Lite sorgligt men väldigt realistiskt, eller hur?!

Sen var det bara att ta sig hemåt (till Örebro) igen. Denna gång var det en väldigt kort visit men jag ska hem och jobba så vad kan man göra. Innan jag hoppade på tåget i Karis så passade jag på att ringa min brors son. Jag brukar kalla honom för min favorit brorson men snart kanske jag blir tvungen att kalla honom för endast min favorit. Denna gång hann han prata med mig och berättade att han snart med sin mamma skulle till Österby kiosken för att köpa lite gott att äta och sedan skulle han se på Melodifestivalen med mamma. Denna gång blev det ett långt samtal jämförelsevis med senaste gång. Det var väl kring jul jag senast ringde honom och då hann jag bara önska honom god jul och så säger han typ "Jag hinner inte prata nu. Du kan väl ringa senare."
Jag hinner bara konstatera att okej och så är det samtalet slut! Så kan det gå ibland.

Till hemresan hade jag bokat en sådan där damhytt på båten. Jag som ändå ganska så långt helt tydligt tänker positivt på mitt speciella lilla vis tänkte att inte är det väl så många som ids åka på en damplats och vara tvungen att dela hytt. Men tydligen är det betydligt fler än jag som kan tänka sig att dela hytt med någon helt främmande kvinna. Då jag kom till min hytt var jag ensam men sedan, tyvärr, droppade det först in en kvinna och sedan en kvinna till. Jag som tänkte att jag är här först i alla fall så jag tar en av de nedre sängarna flyttar till sist i alla fall snällt på mig och sover i en av de övre sängarna. Den ena säger att hon väger 130 kilogram så hon kan inte sova överst och den andra verkar lite för styv helt enkelt och jag har inte egentligen så stor skillnad var jag sover. Dessutom tänker jag att jag de senaste dagarna har jag sovit alltför, alltför lite så jag sover nog var än jag sover.
Positivismen inom mig hoppade i alla fall fram en gång igen och det var för att jag den senaste tiden varit lite orolig för att jag använder mitt finska språk allt för lite och förstås var de två kvinnorna som jag skulle komma att dela hytt med finskspråkiga. Så lite övas blev det i alla fall och mitt ordförråd är aldrig så kasst som jag tror att det ska vara.

Min melankoliska sida har då varit framme de senaste dagarna och det är dessutom den där tiden i månaden som förstärker alla känslor hur mycket som helst och i regel gör det inte saker och ting lättare. Det finns så många människor som jag saknar men saknad är väl bra!? Jag tror att man då inte tar andra människor för givet. Även om man kan krossas av att tycka om andra människor så tror jag ändå att kärleken är meningen med livet. Det är inte lätt att tycka om andra människor så mycket så att man saknar dem och så mycket så att man blir sårbar men det är nog det som gör livet värt att leva. Även om man ibland är tvungen att släppa taget fullständigt om de människor man tycker allra, allra mest om. För hur mycket man än tycker om någon annan så har man inte rätt att äga, styra eller begränsa någon annan på grund av sina egna begränsningar.

Nu är jag snart hemma igen. Denna gång var det svårt att ta sig från Ekenäs. Jag träffade under denna korta tid så många härliga människor som jag saknar så mycket och det var inte lätt att lämna dessa människor och åka iväg. Men vad kan man göra? Har man gjort valet att börja på nytt någon annanstans så är det bara att stå för det och egentligen så ångrar jag inte mitt val gällande ombytet. Jag önskar endast att det skulle kunna gå att ha människor praktiskt närmare mig. Praktiskt för att själsligt går det inte för dessa människor att vara närmare mig, för de finns alla var och en av dem i mitt hjärta och i min själ. Samtidigt är jag aldrig längre borta än att jag kan dyka upp precis var som helst precis när som helst. För jag lever mitt liv.

Kram på er! Ha det bäst!