Manjana manjana

Ibland går min hjärna på högvarv. Den är inställd på att lösa ett problem på mest effektiva och mest smärtfria sätt och då blir det kanske inte alltid så pedagogiskt. Den senare tiden har jag varit väldigt irriterad på svensk sjukvård och speciellt då hur man åtminstone på min klinik tar hand om sin personal. Intressant är det att då jag var kvar i Finland så pratades det alltid så mycket om hur bra det är i Sverige jämfört med vad det är i Finland. Lönerna brukar ju allt som oftast komma på tal och visst är ju lönerna för det mesta högre i Sverige än vad de är i Finland men...
Som sagt den senaste tiden har jag irriterat mig en hel del på personalpolitik. I Sverige är jämlikhet och individualitet två saker som man strävar väldigt mycket efter, åtminstone i teorin. Om det blir riktigt så i vardagen kan jag inte helt hålla med. Ibland har jag upplevt att man hittar på projekt eller problem bara för att inte behöva ta itu med de riktiga problemen.
Jag vill nu inte så här officiellt gå in på allt för mycket detaljer men det som jag upplever är att jag personligen måste veta och kunna mina rättigheter som arbetstagare betydligt mera i Sverige och Örebro än vad jag någonsin behövde i Finland. På något sätt kände jag mig tryggare och mera rättvist behandlad i Finland och av finska system än vad jag överhuvudtaget har känt sedan jag börjat jobba i Sverige. Jag vet inte riktigt, det kan ju förstås vara orts beroende och även förstås chefsberoende. Visst har jag också haft mina problem som arbetstagare hemma i Finland. Nu ska jag inte försköna saker och ting bara för att jag inte jobbar i Finland just nu. Men det som jag försöker komma fram till nu är i alla fall det att jag känt mig nästan kränkt av missbruk av makt och det att jag inte tillräckligt vet mina rättigheter i Sverige jämfört med att jag inte ändå kan komma ihåg att jag någonsin känt på det viset då jag jobbade i Finland.
För några dagar sedan hände då något som fick mig att tänka om lite grann. Jag träffade på en man som var hemma från Kamerun men som hade bott och studerat i Finland i snart 7 år nu. Han klagade på skattesystemet i Finland och det gällde då att han inte hade fått veta att man skulle lämna in ett skattekort och då hade man tagit 60% skatt på hans lön. Detta fick mig att tänka efter en och annan gång. Är det så att jag är så invand med de finska systemen och reglerna att detta gör mig så kritisk till de svenska systemen? Ibland är det verkligen nödvändigt att prata med andra människor och få nya synvinklar på sig själv, på "sitt folk", på traditioner och på rätt och fel. Jag fick nu i alla fall något att fundera på och det ska jag göra. Jag ska lära mig de svenska systemen ordentligt och kanske kommer jag sedan inte att ha känslan av att bli felaktigt behandlad eller så har jag fortsättningsvis den känslan men då har jag i alla fall omprövat mina känslor och värderingar. Då bygger mina känslor i så fall på något mera än rättvisekänslan som i sin tur eventuellt från början kommer från traditioner som bara är vane saker.

Om jag nu då klagat på Sverige så kan jag nog konstatera att det finns åtminstone en sak som jag så här direkt kan konstatera och det är att sj inte är något vidare i Sverige men jämfört med den finska motsvarigheten vr så är sj rena lyxen. Det finns nog inget som är så irriterande och komplext som vr. Jag hann inte vara hemma många minuter innan jag fick känna på min första irritation och det då tack vare vr. I Finland hör det till att då man reser med viking line eller med silja line så har man rätt att få 50% av från priset på tågbiljetterna. Första bekymret med detta är att man endast kan köpa dessa biljetter i biljettluckan på någon station, man får alltså inte denna rabatt om man köper via internet eller någon biljettautomat. Jag frågar då alltså på Åbo stationen om det är möjligt att få en biljett till halva priset. Kvinnan i kassan är trevlig och tur det för det gör att jag inte blir irriterad men kvinnan förklarar i alla fall vänligt och lugnt att tyvärr kan man inte få rabatten i efterhand utan man måste köpa biljetten innan man åkt med viking line. Nå, jag tackar för mig och köper en biljett till fullt pris och så tänker jag då jag stiger av i Karis att jag nu så ska passa på att köpa min retur biljett färdigt för hemresan så att jag då eventuellt kan få åtminstone den till halva priset. Men då fattar kassatanten sig inte på min biljett/ mitt kvitto från silja line och sitter där och säger gång efter gång efter gång att hon inte kan se att biljetten är betald och är biljetten inte betald så kan man inte få rabatten. Jag visar på min silja line biljett var det står betalningshistorik och betalnings sätt men enligt tanten så står det ingenstans betald på papperet. Hmm, i min hjärna så säger det i alla fall att hur kan det stå betalningshistorik och betalnings sätt om biljetten inte är betald men... Denna gång blir jag förbannad och säger att jag då skiter i det hela och bara går därifrån. Lika bra kunde de helt och hållet avsluta dessa jävla rabatter om det nu ska vara så förbannat svårt att få tillgång till dessa rabatter. Det är nu min åsikt i alla fall.
Nå, slut gnällt nu men ni kan då förstå att starten i Finland denna gång blev en helvetes irritation. Nu blev det mycket svordomar här, för ni som känner mig från tiden i Finland blir kanske inte så förvånade. Jag har alltid varit ganska snabb på att ta till svordomar medan jag själv har konstaterat att jag svär mycket mindre i Sverige så ni mina svenska bekantskaper kan nog eventuellt bli lite förvånade.
Jag kan då säga att även om starten i Finland inte blev den mest positiva så blev då resten av resan super istället. Mer om det i nästa inlägg!