En helg i Ekenäs!

Nu är det en tid sedan jag skrev igen! Har hänt mycket de sista dagarna. Jag har varit en sväng till Ekenäs. Tanken från början var att jag skulle hem och baka pepparkakor med min 6-åriga kusin, Nico. Han hade blivit ledsen då han kommit på att Jessi inte skulle baka pepparkakor med honom i år och inte kan man ju frångå vissa traditioner så det var bara att fixa en resa hem innan jul. Julen kommer jag att jobba så det blir inga flera trippar till Ekenäs i år mera.
Tidpunkten för min resa till Ekenäs kunde inte ha blivit bättre. Det blev ett tungt veckoslut men också ett fint veckoslut. Jag träffade långt ifrån alla som jag skulle ha velat träffa men jag träffade så många härliga människor.
Det känns skönt så här i efterhand att jag valde att åka hem just denna helg. Det var nämligen så att allt inte blev så roligt. På lördagen blev det två begravningar för min del. Två äldre släktingar som hade dött och jag kände att då jag ändå var hemma så ville jag gå på begravningarna. Begravningar är väldigt tunga och ofta brukar man kunna tänka att det var i alla fall äldre människor och att de hade levt sitt liv, men ibland hjälper inte det riktigt att tänka så. När man ser de som blir kvar som min släkting, denna gamla man som hade levt 62 år tillsammans med sin fru, sin kvinna.
Det är egentligen väldigt intressant, kan jag tycka, att beroende på hur man ser på människor så ser man olika saker. Denna släktings sorg och saknad förvånade inte mig. Jag har då och då sett den där sköra, känsliga sidan av honom. Medan andra var förvånade att höra att han tagit det så hårt.
Jag kan tycka att det är så fint att se det där fin, den där sanna kärleken, saknaden, ja de djupa känslorna. Jag är tacksam för att jag fick vara med och dela detta med släktingar och människor som betyder så mycket för mig.
Det blev alltså en tung lördag men sedan blev det mat i goda vänners sällskap. Tack Maria, Bäcki, Jenny, Sebbe och fram för allt min lilla goding Oliver. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det jobbigaste med att vara borta från Ekenäs är att alla dessa små växer och blir så stora allt för fort. Först var Oliver lite blyg men det tog inte länge så var vi goa kompisar igen!
Sedan då det gäller andra saker så är jag glad att jag finns långt borta. Så pass långt borta att jag inte vet hur den egentliga vardagen ser ut för så många där hemma. Men nu har jag varit hem och sett och hört saker jag egentligen inte vill veta. Men nu har jag fått veta saker så nu kan jag inte blunda, få bara se om jag kan göra något.
Jag vet att än en gång tar jag antagligen saker och ting allt för allvarligt men vad ska jag göra. När jag ser saker som inte går rätt till så måste jag göra något. Åtminstone måste jag försöka. Försöka är det enda jag kan. Jag måste leva enligt det jag känner och sedan kanske livet inte blir så som jag anser bäst men då har jag gjort mitt bästa i alla fall! Och om jag inte kan göra något så kan jag i alla fall låta människor förstå att jag finns här när helst jag behövs. Jag vill tro på att jag kan säga min åsikt, sedan är det upp till var och en att leva sitt liv så som just denne vill leva sitt liv.


Sedan lite moder Theresa citat, det första gäller nog mig så många gånger. Jag vill inte döma människor eller situationer och ändå är jag rädd för att jag står där mitt i smeten allt för ofta, men det kan kanske vara skönt för andra att veta att den som får hårdast kritik är ändå jag själv. Samtidigt som vi alla egentligen behöver ge så lite för det är det lilla som är det stora!

"Om du dömer människor, så hinner du inte hjälpa dem."

"Längtan till kärlek är mycket svårare att ta hand om än längtan till mat."