21.10.1999 del 1/part 1

Down for english version.

En av de värsta dagarna i mitt liv. Dagen då min fammo dog. Det är nu 14 år sedan.
Jag kan fortfarande idag inte tänka på detta utan att jag börjar gråta. Det är fortfarande ofattbart att du inte mera finns i denna värld, att jag inte kan fråga dig om råd (även om jag varje gång jag ska ta ett större eller viktigare beslut tänker "vad skulle fammo ha tyckt") och konstigt nog så känner jag inuti mig själv precis vad du skulle svara. Samtidigt skulle jag vilja ha ett konkret svar på vad du anser om de beslut jag gjort och om hur mitt liv ser ut idag.

Den här story börjar egentligen från kvällen innan. Jag pratade med dig i telefon och jag kommer ihåg att jag tänkte " Vad trött hon låter". Jag sa det till och med till dig men du bortförklarade allt med att du just hade diskat. Jag kände av en underlig känsla någonstans långt inom mig, en känsla jag aldrig tidigare känt. Vi pratade klart och vi bestämde att jag följande dag efter skolan skulle träffa dig utanför skobutiken du jobbade i (du hade ledig dag men du skulle köpa nya vinterskor till mig).
Det var ganska sent på kvällen men efter att jag hade pratat med dig kommer jag ihåg att jag tänkte "Om jag skulle ringa henne igen och fråga om jag får åka ut till henne och fafa och sova över" men jag ringde aldrig.
Följande dag cyklade jag till skolan. Jag kommer ihåg att jag reagerade på att din bil stod parkerad utanför simhallen (simhallen som ligger precis bredvid högstadieskolan). Jag kommer ihåg att jag tänkte "ska jag stanna och skriva ett meddelande till henne". Som vanligt var jag i sista minuten och jag tänkte " äh, jag träffar henne senare idag", men det gjorde jag inte.

Efter att jag slutade skolan cyklade jag iväg till skoaffären där vi skulle träffas. Jag var där innan dig. Jag kommer ihåg att jag tänkte " jag väntar utanför butiken". Jag cyklade runt lite och kände den där underliga känslan igen. För det första brukade jag sällan vara före dig då vi bestämt en träff och om jag mot förmodan skulle ha varit före dig så hade jag gått in i butiken och väntat på dig. Det gjorde jag inte denna gång. Jag stod utanför och väntade och den där känslan av oro långt innanför mig blev bara starkare. Efter en stund kom min pappas sambo och min lillebror gående ner för gatan där jag stod och väntade. De hälsade och gick förbi mig men längre ner på gatan hade de träff med hennes syster och tillsammans kom de tillbaka till mig och berättade för mig att "fammo är död". Hon dog av att stora blodpulsådern brast vid lunchtid". Hon var endast 58 år.

Mitt liv rasade. Jag tänkte det här kan inte vara sant. Jag var totalt krossad samtidigt som jag inte kände något alls. Jag kommer ihåg att begravningen var ganska snabbt efter. Jag kommer ihåg att det var massor med människor. Jag hade velat göra något på begravningen för att hedra dig, ta farväl av dig och jag kommer ihåg att jag tänkte att det var då synd att jag inte någonsin lärde mig spela något instrument och att jag inte kunde sjunga. Jag inser dock idag att jag som ändå gråter för allt antagligen inte hade klarat av att göra något. Samtidigt var jag totalt öm i hela kroppen och jag kommer ihåg att jag grät för att alla andra grät. Mina tårar kom ett halvår senare, så länge tog det för mig att förstå att du var borta. Det fanns dagar som jag ville ringa dig, dagar som jag faktiskt ringde dig men då jag slagit numret och det bara fortsatte tuta tills det blev upptaget och ingen svarade då först slog det mig att "du lever ju inte mera".

En låt som jag tycker passar till viss del på grund av orden
och till viss del för hur den får mig att känna.

14 years ago this day was one of the worst days in my life.
It was the day my granny died. Still today I can´t think about it without starting to cry. I still can´t believe she isn´t here in my life, that I can´t ask you for advice and still every time when I´m supposed to make a big decision I still think "what would granny have done".
I talked on the phone to granny the evening before and we decided to meet the next day in the shoeshop she was working in because she was going to buy me new wintershoes. I remember thinking that she sounded tired and I said it to her as well. She made an excuse about just finishing the dishes.
Later that night I thought I´d love to go to her and granddad over night but I didn´t call her back.
Next morning I saw grannys car outside the swimminghall on my way to school. I thought I´ll write here a note but I didn´t cause I thought I´ll see here this afternoon but I didn´t. After school I went to the shoeshop were she worked and I did find out that she was dead. She had died the same day around lunchtime. She was only 58 years.

My world was broken in peaces. I couldn´t understand what had happened. The funeral was only one week later. I don´t remember much from that just that there were a lot of people and everyone was crying. I cried cause everone else cried and I remember thinking that I would have wanted to be able to play an instrument or sing a song or something like that to honour her memory but I can´t play any instruments and I can´t sing and to tell the truth I had not been able to do anything cause I´d just end up crying. My real tears came half a year later so long it took for mi to understand that my grandmother was dead. Somethims I called her and it was only when there were no answer that I remembered  that she was never again going to pick up that phone.