21.10.1999 del 4

Jag minns dig som att du var duktig på allt. Du ville alla väl och satte alla andra i första hand. Det är klart att du hade dina dåliga sidor också men de var jag för ung för att kunna se. För mig var du bara fammo som inte kunde göra något fel. Det känns skönt att kunna minnas dig så även om jag idag känner en saknad av att känna kvinnan och historien bakom min denna för mig fantastiska fammo.
Idag älskar jag att prata med dina vänner för de kan berätta så mycket om dig för mig, saker som jag aldrig visste om dig. Men en sak vet jag om dig som jag inte kommer nämna här. En sak som jag tror att inte många vet, för jag tror att du inte ville att andra skulle veta det och jag skulle antagligen aldrig heller ha vetat något om inte jag kommit på det i misstag.

Det finns hur många minnen som helst och de flesta är goda men jag har också minnen jag skäms över. Det var mot dig jag visade min första tonårs trots och den sista sommaren du levde fanns det perioder som jag var vidrig mot dig. Detta skäms jag för nu men samtidigt tänker jag att du var tryggheten. Jag vågade trotsa dig för jag visste att du alltid skulle finnas där. Men så en dag fanns du inte där mera och jag var tvungen att växa upp och ta egna beslut.
Efteråt har jag dock tänkt att du fanns där så pass länge så att du hann så ett frö i mitt hjärta. ett frö som hjälper mig att hitta rätt här i livet. Det är inte alltid jag lyssnar till det men då jag tar mig tid och sätter mig ner och lyssnar till mitt inre så vet jag att du är där och fortfarande hjälper mig att ta de rätta besluten och detta på grund av den påverkan du hade på mig så länge du levde.

Det gick en lång tid efter din död som vi, dina närmaste, inte pratade om dig. Jag antar att det gjorde för ont men ju mer åren går desto mer har jag i alla fall börjat prata om dig och just nu idag kände jag att jag behövde skriva ner hur jag känner och vad jag minns av dig för en del av mig är rädd för att jag ska glömma alla minnen. Jag hade förstås kunnat skriva det här i min egen dagbok men samtidigt tänker jag att jag vill dela med alla, som bara vill läsa, hurudan du var.

Just nu sitter jag här och gråter samtidigt som jag skriver (jag gråter ju för allt och inget) och texten blir suddig och vissa stunder har jag svårt att läsa vad jag skriver. Jag hoppas att denna text kan ge er andra samma fina känsla av lugn som jag känner i samma stund som jag sitter här och skriver nu.
Jag sitter också här i skrivandets stund och dricker en Gin & tonic. Det är något jag vet att du inte skulle gilla och du har dina skäl till det. Jag tror inte att jag någonsin såg dig dricka alkohol och jag förstår varför och jag kan lova dig att jag har koll på det blir inte fler än två.
Det finns stunder jag är rädd för att misslyckas men samtidigt så vågar jag leva. Jag känner att om jag så bara till hälften kan bli som ditt starkaste du så kommer jag att klara mig långt.
Du är en av mina första förebilder och du fattas mig samtidigt som du alltid kommer att finnas hos mig och alla andra som du älskade.
Tack för att du var du. Du fattas mig!