Just idag (10/8) har jag så mycket jag vill dela med mig till er!
Idag har varit en bra dag och jag är tacksam för det.
Igår (9/8) var egentligen ingen bra dag. Jag var på jobb. Läkare jag rondade med var irriterad och jag blev väldigt irriterad och den irritationen höll i sig hela dagen. Jag försökte verkligen släppa irritationen men den bara fortsatte och fortsatte. Jag bad om ursäkt till undersköterskan jag jobbade med och sa att jag bara inte blir av med min irritation. Hon märkte också av min irritation även om jag inte var irriterad på henne. Men sedan igår på kvällen fick jag än en gång förklaringen till min irritation. Att jag aldrig lär mig! Jepp, det blev dags för den där veckan i månaden. Nu vet jag att ni är många som tänker "kan det verkligen vara så" MEN JO DET KAN DET! HELT KLART! Idag känns det ändå lite bättre!
Sedan vill jag ännu för att återvända till igår, än en gång tacka mina ljuvligt härliga arbetskompisar här! Att jag har fått träffa dessa människor är helt underbart, precis som jag är tacksam för så många andra människor som finns i mitt liv.
Just nu är i alla fall min tid här i Örebro (hoppas jag). Jag är inte redo för att flytta vidare härifrån. Jag vill verkligen fortsätta jobb och bo i Örebro och mina ljuvliga arbetskompisar här, gör verkligen allt för att jag ska få stanna. Jag pratade med en av cheferna igår angående vidare jobb men men "surprise" så ska jag vänta tills nästa vecka för ett eventuellt svar!!!
Jag fattar inte de säger att det finns tillräckligt med folk på kliniken men de ändå ska kolla vad de kan göra. Jag blir helt snurrig.
1. Om det en gång finns tillräckligt med personal så varför kolla något mera.
2. Varför kolla om ekonomin tillåter dem att anställa mig ifall jag från första början inte behövs.
3. Vad jag vet så borde det vara 6 stycken som kommer att vara borta i höst bara på min avdelning och de har vad jag vet endast 2 nya istället. Men men DET FINNS TILLRÄCKLIGT MED FOLK!!!
4. Skulle jag inte vilja stanna kvar så otroligt mycket så skulle jag be dem dra åt skogen och bara söka ett annat jobb. Det är ju inte precis så att jag inte kan få ett annat jobb. Jag lär inte behöva gå arbetslös i första hand.
5. Just nu jobbar jag då 100 % samtidigt som jag jobbar massor med övertid. Men fortfarande så är jag "överlopps".
Fan att man ska vara en människa som låter känslorna styra. Om man bara kunde tänka. Jag tänker nog också men jag kan inte gå emot mina känslor och det vad mitt hjärta säger.
Ibland får jag lite en känsla av att det är lite "svenskt" att vilja behålla kakan men samtidigt vill man äta upp den. Jag menar ju inte att detta gäller alla men jag upplever att man heller "halvlovar" något ifall att om situationen skulle ändra längre fram, istället för att man säger som det är från början. Man håller folk på spänn och man får vänta på besked. Detta är väldigt svårt att förstå för en rättfram finska som säger vad hon tycker just här och nu!
Nå i alla fall var jag en sur och butter tjej som dessutom hade väldigt ont igår. Så fick jag prata med min släkting Kertu i telefon och henne och Hasse kommer jag att få träffa i helgen! Härligt!
Tack till Jenny också för igår och till Andrea för idag. Vad skulle jag göra utan facebook och er!
Jag ska också träffa Thomas nu i helgen! Härligt det med!
Om gårdagen inte var allt för super så har då idag istället varit betydligt bättre. Jag fick ett samtal från en kvinna i Örebro som säger att hon har Finlandsfrämmande som också gärna skulle träffa mig! :) Lasse och Brita var det! De hade ringt till mitt jobb för att få tag på mitt telefon nummer. Härligt. Tänk att de gjorde så mycket extra för att få träffa mig. Det var roligit att få höra nyheter hemifrån och från handbollsvärlden där hemma. Det börja nästan klia i fingrarna att få spela handboll själv också. Eftersom jag inget vet angående fortsättning på jobbet så har jag ju inte heller kunnat planera så mycket annat...
Lite roligt är att igår tänkte jag att jag håller på och glömma min finlandssvenska. Jag blev till och med lite rädd av all "svenska" svenska och att jag kommer på mig själv för att prata mer och mer "svenska" svenska men så fick jag då idag höra riktig "kariska" detta är härligt och nu är all min rädsla borta. Jag ska använda mig av min finlandssvenska här bland alla svenskar! De gillar ju min finlandssvenska så varför skulle jag inte hålla mig till den!?
Nu blir det väldigt långt det här så jag väljer att skriva fortsättningen i ett annat inlägg!
Alltså fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar