"Du fattas mig"

Helt ofattbart hur livet tar tvära kast. När man tror att man börjar ha saker också ting under  kontroll så tar livet ett tvär kast och man dyker, dyker långt ner i djupet. Efter en tid av lugn på jobbet så har jag nu fått uppleva två dagar av total kaos som varit känslomässigt tunga bara för att sedan tappa bort mig själv ännu lite mera. Jag saknar ord och samtidigt finns det så mycket jag vill säga och dela med mig. Jag vet inte om detta är rätt ställe eller rätt sätt, men samtidigt. Ja, samtidigt vet jag inte vad.

Astrid Lindgren skrev i Ronja Rövardotter en fin mening. "Du fattas mig." Mattis säger så då skalle- Pär dör.
Idag är det jag som får säga den meningen! Du fattas mig! Du fattas mig verkligen Raili! En härlig arbetskompis, ja egentligen jobbade vi aldrig tillsammans men vi jobbade i samma hus och det är faktiskt inte så länge sedan vi diskuterade hur, när och var vi träffades och lärde känna varandra.
Det var i omklädningsrummet på jobbet, kom vi fram till. Tänk vad lite det behövs ibland! Då två personer hittar rätt och blir vänner, slumpen är väl med på något hörn. Tänk så många andra jag också träffat i omklädningsrummet men som det inte blivit mycket mera än att man säger hej. Jag upplever det som om du och jag hittade varandra. Underligt kan kanske någon tänka, med tanke på åldersskillnaden oss emellan. Men än en gång har livet visat att åldern inte har betydelse. Det är vi som personer som är det viktiga.

I alla fall lärde vi känna varandra, du och jag, Raili och sedan tiggde jag med mig på din 60- årsfest. Det var lite skralt med folk. Jag jobbade egentligen kväll och kommer jag rätt ihåg så var jag dessutom tvungen att jobba över. Men jag kom på festen och vilken fest det blev. Vi var 4 kvar till det bittra slutet och jag körde hem dig och de andra. Jag är så otroligt tacksam för att jag fick vara din vän!
Så otroligt tacksam. Jag tror att du visste det! Hur mycket du betydde för mig! Jag försökte i alla fall berätta det för dig. Du slutade jobba men från början hade vi ändå aldrig arbetat på samma avdelning.
Men än en gång blev det dags för fest, din pensioneringsfest. Jag kom direkt från Sverige då. Då var jag lycklig och jag tror att du var lycklig och full med förväntningar inför framtiden. Nu är framtiden evigheten, evigheten och samtidigt ingenting.

Vi höll kontakten och näst senaste gång jag var hem till Finland fick vi äntligen våra scheman att stämma ihop och vi hann träffas. Å, vad jag är glad för det idag. Idag då DU fattas mig.

För det gör du verkligen. Du fattas nog så, så, så många människor. Inte minst din närmsta familj. Du och jag, Raili, vi pratade ofta om dina barnbarn. De var så viktiga för dig! De var dina ögonstenar!
Detta är så orättvist, så ofattbart. Igår var du här ännu. Igår gav du mig råd angående hur jag skulle sköta min blomma. I förrgår skrev vi ännu med varandra. Du om det som tyngde ditt hjärta och jag om det som tyngde mitt.

För bara någon dag sedan tänkte jag faktiskt på fjolåret. Då du och jag var på kryssning till Tallinn. Vi hade så roligt, men varför skulle vi inte ha haft roligt tillsammans. Vi köpte parfymer. Jag åt mig och du åt din dotter. Vi köpte likadana parfymer. Jag har ofta tänkt fråga dig vad din dotter tyckte om parfymen? Jag frågade aldrig. Jag gillade min parfym i alla fall. Nu kommer jag aldrig att kunna använda den parfymen igen, utan att tänka på dig. Jag kommer att använda den parfymen ofta. Jag hade gärna gjort en ny kryssning tillsammans med dig! Vi var på spritshopping du och jag också. (Här kanske någon kan tänka! Varför dra in sprit i detta inlägg men jag tror mig veta att du hade gillat den kommentaren!)
Du och jag hade inte alltid samma smak gällande spritsorter. Vi hade kanske inte alltid samma åsikter om saker och ting heller men det kan jag säga att vi hade ganska så likadana åsikter gällande sådana saker som verkligen är av betydelse. Jag måste medge att du är en av mina förebilder. Det vet jag att jag aldrig sagt till dig. Jag har väl helt enkelt inte insett det förrän nu. Jag kan bara säga att jag inte känt många människor som du. Du kämpade alltid för de svaga, för de sjuka och för djuren. Du var en rättvisans kvinna. En kvinna som stod för sina åsikter som ansåg att medmänniskan var viktig. Jag har nog flera gånger försökt uttrycka genom handlingar och ord, hur viktig du verkligen var för mig. Är för mig! Jag kommer alltid att ha dig kvar hos mig! Jag hoppas att jag eventuellt kan göra något till minnet av dig. Jag vet inte vad ännu men detta är ändå en start!

Jag hade tänkt dela här på bloggen och på facebook en bild. En bild för att låta dig veta att jag hade dig i mina tankar och i mitt hjärta. Jag hann aldrig dela den så att du kunde se den, men nu delar jag den bilden till minne av dig.
Minns du, en utav mina födelsedagar. Då du skickat med Rita en gåva till mig. Två ljusstakar. De pryder nu fönsterbrädet i mitt sovrum så fint och de kommer alltid att få mig att tänka varma tankar om dig.

Tänk, det var inte så länge sedan vi skrev. Vi skrev angående en bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" heter boken. Du skrev på facebook att du gärna ville låna den. Jag skrev att du kunde få låna den av mig bara jag hade läst klart boken. I förrgår läste jag klart boken och jag tänkte att jag kunde passa på och överraska dig och skicka boken till dig per post. Jag tänkte att jag kunde skicka ett kort och skicka boken med och låta dig veta att du betyder så mycket för mig. Jag tänkte att då har vi en orsak varför vi borde träffas nästa gång jag kommer hem till Finland! Ibland behövs det ordentliga orsaker för att man verkligen ska få till en träff. Vi hade båda väldigt fulla kalendrar.
Jag skickade aldrig kortet, brevet och boken. Jag tänkte jag väntar till efter helgen. Nu skickar jag aldrig det kortet, det brevet eller den boken till dig. Aldrig. Nu träffas vi aldrig mera och ändå kommer du för alltid att finnas hos mig. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, så som i så otroligt många andra människors hjärtan.

Det kan kanske finnas människor som tycker att man inte ska skriva sådant här ut i offentligheten. Jag vet inte om jag själv heller tyckte att det var en helt ok idé men detta känns rätt. Det känns viktigt att få dela med mig av en så stor person som du Raili! Du är min idol! DU fattas mig! Du fattas mig så otroligt mycket.
Jag vågar skriva detta inlägg, inte för att jag kan påstå att du skulle ha gillat att bra framlyft så här offentligt men för att du var en kvinna med fötterna på jorden som sa och gjorde det du ville, som brydde dig om andra. Jag skriver detta inlägg för att jag saknar dig och tillsammans med mig så finns det så otroligt många andra som också saknar dig. Du togs ifrån oss alltför, alltför tidigt. Detta känns orättvist men livet är väl orättvist. Samtidigt då sådant här händer får man inte glömma att det ändå på något vis sprids lite fina minnen. Vi är många som haft kontakt under det senaste dygnet. Det är tack vare dig. Vår familj, dit både du och jag hör, har tagit hand om mig, har sett till att informera mig om vad som hänt.

Jag känner mig ensam här i Örebro men samtidigt har jag hela vår gemensamma familjs tankar hos mig och mina tankar är hos dem. Jag kom att tänka på att det inte var så länge sedan jag satte ut bilden på min baileyskaka. Du skrev att du hade missat den. Jag planerade att du skulle få smaka på den nästa gång jag kom hem till Ekenäs/Karis igen. Nu kommer du aldrig att få smaka den kakan.

Nu vill jag dela en sång här med er alla och fram för allt med dig Raili! Jag vet egentligen inte om det är en sång du skulle gilla. Jag kunde ju alltid dela en Tina Turner låt, så som jag gjorde på facebook tidigare. Nu väljer jag ändå att dela denna låt, "ystäväni". Jag vet inte om du hade gillat den men den känns bra för mig! Jag hoppas att det är någon annan som också kan se det fina i låten. (Jag vill ändå passa på att be om ursäkt ifall jag kanske kan ha missat någon mening eller betydelse av orden i texten Vesa-Matti Lori sjunger. Finska är då inte mitt starka språk.)

Låten känns bra för mig!
Jag tror att du skulle ha gillat den Raili,

även om den kanske är lite i långsammaste laget

för din smak.

Men orden är fina!

Nu har jag försökt hedra dig Raili!
Du hade egentligen varit värd så mycket, mycket mer.

Men det här är vad jag nu kan åstadkomma

och jag tror att du på just ditt speciella sätt kan förstå just exakt vad jag vill säga med detta inlägg!


Du togs ifrån oss alltför, alltför snabbt!
Du fattas mig!
DU fattas OSS!

Du fattas mig!
Kram