Idag har jag jobbat då som vanligt. Kakan jag bakade igår gjorde succé på jobbet, men jag var ändå av den åsikten att den kunde ha varit bättre så jag har lovat en ny likadan men bättre kaka ännu i sommar. Sedan berättade jag också om "min" baileys kaka så det lär väl bli att baka lite i framtiden.
Jobbet flyter på. Idag var näst sista dagen som jag går "vid sidan av" en annan barnmorska. Nu är jag ledig i helgen och sedan på måndag så är sista dagen jag går vid sidan och på onsdag gäller det sedan då... Det är ju tur att man fortsättningsvis kan fråga andra då man har något man undrar över. Nu dessa sista dagar så har jag försökt att göra så mycket som möjligt på egen hand och jag vill försöka lära mig ALLT och det är lite mycket att ta in ibland... man glömmer saker för att sedan komma på dem och slutföra det som slutföras bör!
Det är roligt att jobba och jag trivs verkligen, lite tungt blir det ibland då man är en sådan jäkla perfektionist gällande jobbet. Jag vill göra allting så bra som jag bara kan och jag vill hjälpa alla i min närhet och göra gott över allt. Ja, nästan alltid då... Nu får jag ju det att låta som om jag vore någon sådan där självgod människa som bara vill gott... Så väl är det tyvärr inte... Även jag får inse att jag endast är människa... och varken mer eller mindre än det!
Så jag fortsätter göra mina tabbar och får tampas med mig själv en tid och sedan skärpa till mig och fortsätta.
En arbetskompis där hemma i Ekenäs sa en gång till mig: "Då Jessica är på jobb behöver man inte jobba för Jessica är överallt."
Jag får ju lov att vara lite försiktig också för att andra inte ska tycka att jag inte kan dela med mig och så men det är definitivt inte frågan om att jag inte vill eller kan samarbeta. Jag är bara van att klarar mig själv och har växt upp med tanken och upplevelsen att om jag gör det själv, vet jag i alla fall att det blir gjort och då är jag inte till besvär för någon annan. Knasigt, jag vet... men sådan är jag och jag försöker släppa taget alltid lite nu som då... Så ni får bara stå ut med mig eller så får ni säga till! Värre än så är det inte.
Och jag tycker så fruktansvärt mycket om att jobba inom vården, att hjälpa och finnas där för andra människor. Det ger mig så fruktansvärt mycket energi.
Ibland får jag så fruktansvärt illa att vara då jag ser/hör att vårdare inte bryr sig om patienterna de arbetar med. Detta gäller främst inom åldringsvården, vill jag påstå. Jag försöker alltid tänka att denna man eller kvinna har en gång själva varit unga, levt sina liv och klarat sig själv. Det är väl just det där med att klara sig själv som är problemet här med. Jag kan bara tänka mig hur det skulle kännas för mig att bli gammal eller annars bara bli tvungen att förlita mig på andra människor för att få vanliga enkla vardagsgrejer gjorda. Det skulle vara så otroligt svårt för mig så jag försöker alltid göra saker utgående från hur den jag vårdar vill ha det.
Tänker er själva hur det skulle kännas för er ifall ni inte själva kunde gå på toa och någon annan skulle vara tvungen att komma med och hjälpa er... Man tar många saker så förgivet ibland, enda tills man sitter där och en dag behöver någon annans hjälp.
Det heter ju att vi ska leva i nuet, det förflutna kommer aldrig igen och framtiden vet vi inget om. Detta blir väl extra viktigt då man till exempel jobbar med män och kvinnor som lider av någon sorts demens. Hur många gånger har jag inte stått och satt papiljotter i håret på en kvinna, fixat till håret och just i den stunden har kvinnan njutit som bara den och två minuter senare kommer hon inte ihåg att hon har fått håret fixat... Då brukar jag leda fram henne till en spegel och visa henne att håret är fixat och hon blir glad på nytt.
Det är viktigt att komma ihåg att det är det lilla i livet som gör livet värt att leva.
Nå, nog messat om detta. Det är ju i alla fall roligt att inse att jag valt rätt yrke och att jag gillar det jag håller på med. Idag jobbar jag ju inte med åldringar men det är ju lika viktigt att se människan bakom den man vårdar i alla sammanhang, så det så...
Nu till dagens trevlighet. Igår skrev jag ju om min irritation angående utbetalning av min lön och så. Idag var jag till banken och fick det fixat. Jag fick prata med en så otroligt trevlig kille att all irritation bara dog bort. Han tyckte att jag talar bra svenska och att jag inte alls hade en sådan där finsk brytning. Ska man ta detta positivt eller? (Jag kan väl vara lugn, för på jobbet så tycker de nog att jag talar finlandssvenska. Inte blir jag svensk så fort inte).
Tillbaka till killen så berättade han att hans mormor var från Finland, tänk vad nationaliteter ibland kan föra en samman. Han fixade så att jag från och med nu får min lön på mitt konto och så önskade han mig en trevlig helg. En fin avslutning på en trevlig dag.
Nu började det just regna här utanför. Jag hör hur dropparna slår mot fönstret och nu har jag två lediga dagar framför mig. Kanske det blir en sväng för att hälsa på en släkting som bor i närheten, kanske det blir att utforska Örebro lite grann, man får se.
Oberoende så önskar jag er alla ett trevligt veckoslut! Kom ihåg att försöka leva i nuet och ta vara på det lilla och goda i livet!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar