Jag har ibland kunnat bli arg när det finns människor som påstår att jag är naiv, men tyvärr så kanske det ligger lite i det. I och för sig så tror jag nog inte att jag är naiv. Jag tror bara att det är så att jag är positiv men nog ändå realist. Jag vill så tro gott om människor och jag brukar försöka ge människor nya chanser att bättra sig. Tyvärr blir man ju väldigt besviken allt som oftast. Det är inte lätt när man kräver så mycket av livet och människorna i ens omgivning. Samtidigt så försöker jag acceptera var och en som den är och det ska ni alla veta att om ni tycker att jag kräver mycket av er så är det inget emot vad jag kräver av mig själv. Samtidigt som jag i grunden är ganska så positiv så tar mina försvarsmekanismer allt som oftast över och jag intalar mig själv att inte förvänta mig något från någon för på så sätt kan jag inte bli besviken. Udda tänkande jag vet men än en gång jag är den jag är och lite grann kan jag ändra på mig men det kan nog i grund och botten vara otroligt svårt!
Ibland önskar jag att jag kunde ta livet lite mindre allvarligt, men vem vet kanske detta är det ända liv jag någonsin kommer att få leva och då anser jag att jag måste leva det så bra som jag kan. Helt säkert är det i alla fall att detta liv kommer jag aldrig någonsin mera att leva och vad som kommer efter det vet ingen. Ibland kan jag känna att det är väldigt skrämmande att inte veta. När jag var liten hade jag värsta dödsångesten. Jag kunde vakna mitt i natten eller så kunde det vara när jag skulle lägga mig på kvällen och jag blev bara totalt kall inombords! Jag blev totalt skräckslagen och tanken jag oftast tänkte då var: "En dag kommer jag inte att finnas mera. Jag kommer att vara nergrävd under jorden någonstans! Det kommer att vara kallt! Och när jag dör vem ska få alla mina saker? Tänk att jag en dag inte kommer att finnas."
Banalt på ett sätt men det var den lilla seriösa flickan som var skräckslagen för att inte veta vad som händer efter döden. Skräckslagen över att en dag inte kunna vara här och påverka världen. Precis på samma sätt så var jag varje vår skräckslagen för alla små och större kryp som skulle komma fram och jag hade mardrömmar om hur det krälade ormar, maskar och en massa annat småkryp på mig i sängen och hur bin och myggor surrade runt mig tills jag var totalt paralyserad där jag stark och modig men ändå livrädd låg absolut stilla, ibland gråtande, tills jag somnade av utmattning.
Otroligt egentligen har jag kanske inte ändrats så mycket från då jag var liten. Idag är det väl bara så att problemen känns så mycket större än den lilla flickans problem. Idag, just nu, är jag i alla fall inte rädd för döden. Ibland kan jag till och med tänka att döden nog kunde komma som en utväg från allt lidande, som en räddning från denna värld vi lever i. Ibland kan tanken på ett absolut ingenting, egentligen kännas otroligt befriande.
Nu låter det som om jag vore världens tråkmåns men det vet nog ni som känner mig att jag inte är. Visst har jag roligt också och visst kan jag slappa. Jag är inte alltid totalt seriös. Jag älskar att ha roligt tillsammans med människor som jag tycker om.
Jag skulle inte vilja ändra men det är än en gång bara så att man får acceptera att man är känsligare än vad man vill erkänna. Fan att det ska vara så ändå och hur mycket jag än försöker intala mig själv om att jag inte påverkas av vad andra gör mot mig eller mot min omgivning, så är det bara kalla fakta att jag påverkas nog mer än vad jag själv vill erkänner.
Hur kan det vara så att människan som anses vara så klok, kanske till och med den klokast varelsen på jorden ändå allt som oftast inte är mer än en liten skit. Att vi människor som har en så stor hjärna är så fruktansvärt bra på att såra andra och förstöra för varandra. Jag vill tro på att människan är god men ibland blir det nog väldigt svårt. Tänk att i vår småaktighet kan vi förstöra andra människors liv så totalt. Tänk att vi inte mera tänker på våra handlingar och vilka konsekvenser de får. Tänk att vi allt som oftast sätter våra egna behov fram om en annan medmänniskas behov. Jag är inte något bättre än någon annan. Många gånger har jag nog sårat människor som betyder mer för mig än vad mitt eget liv är värt. Men livet är inte rättvist och jag har slutat kämpa för rättvisan. Jag har bestämt mig för att göra så gott jag kan i alla situationer och att strunta i rättvisan. För hur vi än vänder och vrider på livet så är det inte rättvist.
Orsaken till detta sorgsna inlägg är, ja det finns i och för sig nog flera olika orsaker men den viktigaste orsaken är nog att jag vill önska att alla vi medmänniskor skulle kunna förstå att se vår egen storhet, se förbi vår egen näsa och se hur våra handlingar påverkar vår omgivning.
Speciellt alla ni som har barn! En av mina arbetskamrater sa i förra veckan att hon tyckte att det var hemskt att tänka sig att vi endast har våra barn till låns! Men det är nog den krassa sanningen. Precis som det är lika sant att vi också har våra egna liv endast till låns. Vi borde kanske vara mindre allvarliga men vi borde också ta bättre vara på våra liv och på våra medmänniskor. Hur vi behandlar vår omgivning påverkar hur världen framöver kommer att se ut. Jag anser också att det är viktigt att vi tänker på att vi endast kan ändra oss själva. Det är från oss själva som vi kan göra gott. Vi kan inte ändra andra, bara oss själva. Det är inte dom som bör ändra på sig utan det är VI. Det är endast jag som kan ändra mig och jag kan inte förvänta mig att andra ska leva sina liv så som jag tror är bäst eller så som jag önskar att de skulle. Men en sak är säker! Vi får alla leva med efterdyningarna av våra handlingar. Ibland ångrar vi något vi gjort, då är det oftast för sent men samtidigt så brukar även de "hemskaste" händelserna alltid kunna föra något gott med sig.
Förlåt detta dystra inlägg men jag känner nu att jag behöver få ur mig detta annars exploderar jag. Och ni som känner mig ni vet att jag egentligen är positiv även om jag är så fruktansvärt allvarlig.
Jag brukar ibland försöka göra små goda gärningar, så där i vardagen, för andra människor. De blir glada och då blir jag också glad! Låt oss nu alla försöka göra åtminstone en god gärning för någon i vår omgivning imorgon. Det är både vi och dom värda och det är genom det lilla vi kan förändra världen. Det tror jag, naivt eller inte men den tanken vägrar jag ge upp! Men fan för allt jobbigt i livet och egentligen fan för att livet inte kan vara rättvist.
Jag skulle så vilja kunna vara en bättre människa. Jag är ledsen över att ägandebehovet hos oss människor ska vara så stort och att det ska finnas svartsjuka, misshandel och felbehandlande i vår värld.
Jag vill tacka mina nuvarande arbetskompisar och flera vänner som jag pratade med igår! Ni är så viktiga för mig och jag kan riktigt känna omtanken och vänskapen. Jag vill passa på att be om ursäkt för att jag inte är en bättre människa och kan förbise mina egna behov och kontrollera mina egna känslor så att jag kunde vara en bättre vän gentemot er! Jag tycker så mycket om er men jag är dålig på att vara sårbar och jag är bara allt för allvarlig ibland.
Än en gång, förlåt för detta dystra inlägg men ibland suger omvärlden och människor all energi ur en.
Nu två någorlunda passande låtar till detta inlägg! Tina Turner kopplade så klart!
"We are the world"
"We don´t need an other hero"
Jag tycker om er och jag önskar att jag kunde förgöra allt det som gör ont i era liv!
Kram!
Bisarrt egentligen att igår hette ett av inläggen "Farsdag" och en av orsakerna till att jag skriver detta inlägg idag är att just en far igår gjorde sitt barn och sin familj så fruktansvärt illa och tyvärr var han antagligen inte den enda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar